Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
nast skönhet, utan också talang, och det senare
saknade Blenda X. så godt som alldeles. Allt som
kan få namn af känsla, af glöd, fattades henne —
hon var skön och kall som en vestal och äfven
oskyldig som en sådan. En muntergök till
kamrat yttrade en gång att hon var så oskyldig, att
snart började hon väl »suga» på napp »på nytt».
Allt det fria, glada, ofta något skabrösa skämt,
som är så vanligt bland det )mgre teaterfolket,
kunde hon lugn och oberörd afhöra utan att ändra
min eller färg, hon tycktes ej förstå hvarom frågan
var. Hon ansågs därför som dum, hvilket jag dock
ej tror att hon var, men inbunden var hon och
egenkär utan gräns. Sålunda hördes hon en gång
yttra i foyern, där hon stod framför den stora
trymån iförd en lysande dräkt och beundrande sig
själf: »Jag tackar dig min Gud, för att du skapat
ett sådant mästerverk!» Ett sådant )rttrande var
naturligtvis nog för att väcka jubel bland en hop
teaterfolk.
När Blenda X. någon gång lät sig lockas till
att deltaga i samta.1 om sociala och etiska
spörsmål, framstod hon alltid såsom en ifrig
förfäkta-rinna af Björnsons »handskemoral» och fördömde
i starka ordalag allt hvad karlar hette — de voro
ej värda att lefva på jorden. Hon förklarade, att
»inför henne stodo på piedestal, endast två män,
som gjort något infaryxk på hennes fina kvinnosjäl
— och det var Kristus och Karl XII» — ett
yttrande som sedan blef ett bevingaclt ord inom den
Gömda Blad. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
