Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den i senare tid ytterligare utvidgade, men på höjden aftagna förvaltarebostaden —,
och 1637 restaurerades det invid kyrkan kvarstående forna refektoriet, därvid
förändradt till ett stall- och vagnshus, hvars rester för några få år sedan refvos, då
porten, med sistnämnda årtal på, flyttades till ladugården. Året därpå, 1638,
återkom herr Herman till Sko, föga mer än femtio år, sedan länge fältmarskalk, men,
mest därför att han icke kunde draga jämt med den i begåfning öfverlägsne Baner,
af regeringen hemkallad. Han tog i besittning det om- och tillbyggda kanikhuset,
tillräckligt stort och bekvämt för hans enkla vanor, fastän äldste sonen —
»fran-sosen , såsom Baner hånfullt kallade honom — icke gjort någon hemlighet af att
han fann det för trångt och tarfligt och att han en gång ämnade uppföra ett större
och präktigare —- ett palats. Till minne af sina krigsdagar lät Herman i sin bostad
uppsätta konterfejen af sina förnämsta officerare —- de samma som nu ses i
korridoren en tr. upp i slottet. Därnäst tänkte han på en hvilostad för evigheten —
han lät till kyrkan foga ett grafkor, som fullbordades redan året efter hans
hemkomst. Fem år senare (1643) bars hans stoft till denna sista tillflyktsort från ett
stormigt lif.
Sonen, Karl Gustaf Wrangel, då 30 år och generalmajor under Torstensson,
fick under de närmaste årens bataljer till lands och sjös annat att göra än att
förverkliga sina slottsplaner. Men segrar och ärofulla nederlag inbragte
fältmarskalken icke blott lager, utan äfven guld. Hans omtänksamme fars ord i ett ännu
bevaradt bref: »Mache dass du was aufhebst, gleich wie die anderen thun
— der was nimmt, hat was!» kunde icke ha fallit i bättre jord. Den blifvande
riksmarsken och riksamiralen visste att förse sig så att det förslog — icke minst
vid stormningen af Bregenz 1646, där tunntals med guld blef segrarens byte. Och
när 30-åriga kriget slutat, kunde han på allvar börja tänka på det stolta slott, som
han med sina blänkande dukaters trollmakt ville stampa ur marken där hemma vid
Sko. Men först 1653 började slottsplanerna att realiseras. Det var arkitekten
Jean de la Yallée, som uppgjorde de af Nikodemus Tessin d. ä. sedan öfversedda
ritningarna. Till mönster för byggnaden valdes, såsom en i senare tid med orätt
betviflad tradition också uppger, Aschaffenburgs präktiga, sydost om Frankfurt a/M
belägna, af strassburgaren Georg Riedinger 1605—13 byggda, kurfurstliga slott.
Utan tvifvel utsåg Wrangel själf denna förebild. För honom var nämligen
Aschaf-fenburg ett ungdomsminne. Han hade som ung kornett befunnit sig i Gustaf Adolfs
följe, då denne där höll ett glänsande hof och kungen skämtsamt beklagat att slottet
ej »stod på trissor, så att man kunde rulla hem det till Stockholm . Han hade
återsett det, då han 1648 marscherade mot Frankfurt för att förena sig med Turenne.
Kanske hade han själf eller några af hans ingeniörofficerare vid sistnämnda tillfälle
gjort skisser af slottet och dess grundplan, eller sändes de honom måhända af den
i Frankfurt boende artisten Mathäus Merian d. y., med hvilken han, såsom vi skola
se, stod i liflig brefväxling. Nog af: slottets i Aschaffenburg kvadratiska grund-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
