Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
tingen". — De senare "hade att göra med allmänna hus-
hållningen och vården om Upsala Öde". — Lagmännen
voro ett slags Tribuni plebis. — De voro folkets talmän
och vårdare af dess frihet. Så i hednatid. Med den
kristna förvandlades förhållandena; lagmännen ingingo i
Rådet och blefvo "aristokrater". Ingiald Tilråda ville in-
föra en allmän lag för hela Riket. Uplands lagmannen
Viger Spaa fick då i uppdrag att samla gammal häfd och
sed. Han inskar dem med runor i tunna träskifvor —
flockar — och band dem tillsamman i Balkar. Deraf Up-
landslagen. Detta gaf de andra landskapen anledning till
likartadt förfarande, hvaraf de öfriga landskapslagarne.
Lumbers för Vestergötland är af dessa märkligast och äldst
näst Uplandslagen. Af landskapslagarne voro 9 kända.
Nämligen: Uplands, Vestgöta (hvartill hörde Wärmland),
Dala, Helsinge (hvartill hörde Norrland), Vestmanna (hvar-
till Nerike anses hört), Södermanna, Östgöta (hvartill Små-
land och Öland till medeltiden), Skåne (hvartill Blekinge
och Halland) och Gotlandslagarne."’
Joh. Dillner inleder med följande för honom egendom-
liga ord sin berättelse om Styrbjörn den. Starke: "Om jag
icke ordade bland Göter, borde jag börja med ett företal.
Mig ålåge då, enligt tidens sed, att först beröfva mig allt
människovärde och sedan prisa Eder nåd, som bevärdigat
en sådan usling som mig med ett rum i Edert gille. Men
min själ likasom Eder föraktar dessa fega konstgrepp,
hvarigenom lögnen vill smila sig till en välvilja, hvaraf
den vet sig oförtjent. Redlige Göter! I hafven kallat
mig till Eder förbundsbroder, och jag känner mig hedrad
deraf, men jag hade icke hörsammat kallelsen, om jag känt
mig den ovärdig. Som ärlig svensk tillhör jag Eder. Jag
är icke mer, det vet jag; men jag vet ock, att jag detta
är. NStyrbjörns namn kan jag ej bära med hans ära, men
jag skall icke heller befläcka det med någon min blygd.
Detta mitt tal skall lika säkert vitna, att jag är värd att
åskåda hans storhet, som oförmögen att hinna den. Styr-
björn! här under den fria himlen, några stenkast från den
strand, 7) der du landade på den sista färden, skall jag
”) Detta tal synes hållet i någon stämma vid Upsala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
