Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stora skogar vuxo på kronan, och mellan skogarne lågo
härliga dalar och grönskande ängar, skogarne voro fulla
af fyrfota djur och dalarne hade menniskorna valt till
boningsplatser; allt blomstrade så härligt och skönt och
log med friska läppar mot hafsguden, som klappade
händerna af glädje, ty något sådant hade han aldrig
sett, och han kunde icke slita sina ögon ifrån denna
tafla, som han tyckte var så behaglig.
När hafsguden suttit, som han tyckte, en liten
stund, men det var i alla fall på tredje året, så fann
han med förskräckelse, hur den vackra taflan försvann,
och snart återstod ingenting annat än nakna klippor
och hvitnade skelett, omsnärjda af sjögräs. Då blef
han sorgsen och började klaga:
— Den taflan var den skönaste, jag skådat! Ack,
hvarför fick jag ej behålla den?
I ett nu sammankallade han hela sin hofstat och
alla arbetsföra undersåtar i hela sitt rike och befallde
dem, att de skulle bygga en pelare, som skulle räcka
upp till hafsytan, och han gaf sin egen tron till grundval.
Pelaren blef svart färdig, och öfverst satte hafsguden
sin krona, sedan han först prydt den med guldsand
och diamanter.
Hvart tusende år får hafsguden höja sitt hufvud
öfver vattenytan och skåda solen, då han går ned i
fjerran; men hafsguden hade aldrig begagnat sig af sin
rättighet, ty han hade hittills trott, att ingenting
härligare fanns än hans rike. Nu längtade han likväl til
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
