Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då Karius blifvit krönt och red hem från kyrkan,
knäböjde folket, hvar han gick fram, och i palatsets
trappor stodo hofmännen och bugade sig så djupt, att
deras pannor stötte mot trappstegen.
Den unge konungen kände en underligt ljuf känsla
genombäfva sig, då han såg all denna ödmjukhet, och
så snart han kom upp på sitt rum, gaf han ut en
befallning, att hofmännen alltid skulle stå i trapporna
och buga sig, och att allt folket skulle församlas på de
gator, konungen tänkte passera, för att knäböjande helsa
sin monark.
Om aftonen var det ett fasligt tissel och tassel
inne i hoffhrännens rum. Den ene hade ett förslag, den
andre ett annat; men alla ville de begagna konungens
upptäckta svaghet till sitt gemensamma bästa.
Man stannade vid ett af förslagen, som bjöd, att
alla skulle äta smickersöta, en ört, som gaf den allra
vackraste och lenaste klang åt rösten.
Nästa morgon, då Karius gick utför palatsets trappor,
stodo hofmännen och bugade sig, men sjöngo tilllika
en lofsång till konungens ära.
Karius kände sig så lycklig, att han stannade en
lång stund och hörde på sången, och framför allt smekte
refrängen hans öra:
»Mäktige konung!
Högt öfver oss sitter du,
Men ännu högre borde du sitta!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
