Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hvart gå vi? — frågade Inga, då de kommit ut på
bergshällen utanför stugan.
Lommen svarade icke, men ställde sina steg i riktning
mot Olofs koja. Inga följde honom med klappande hjerta,
och hennes hand darrade i hans. Nu började hon förstå hvad
som föregick i Jans inre, och fastän hon icke kunde se ini
hans nedslagna ögon, så visste hon att försoningens ande
blickade fram ur dem. Icke ett ord vexlades mellan dem
båda under vägen, och ändock tyckte de vid framkomsten
till Olofs stuga, att de meddelat hvarann den glädje, som
bodde i deras hjertan.
På förstugutrappan till Olofs stuga stodo Ingas föräldrar,
som vid åsynen af de båda vandrarne skyndat ut.
— Här är jag nu, bror Olof — sade Lommen och
räckte fram handen. Hans röst var knappt hörbar, så
darrade den.
— Gud signe dig för det, bror Jan — sade Olof och
fattade brodrens hand.
Jan vände sig derpå till Elsa. — Det var länge sedan
jag såg dig, Elsa — sade han.
— Det är nu sjutton år, kära Jan.
— Jag har inte haft någon glädje sedan dess.
— Jag gjorde hvad jag måste göra; jag kunde inte annat.
— När jag nu ser Inga, är det, som jag såge dig förr i
verlden. Du vill ju låta barnet komma till mig emellanåt?
— Hjertans gerna, kära Jan.
Elsa räckte fram sina båda händer, och då Jan tog dem
i sina, smög en tår ned i en fåra på den väderbitna kinden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
