Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Han stjelpte borta vid stenbron och fick sig en törn.
Fredrika och grannen ville hjelpa Jöns ur vagnen, men
då sågo de att han var död. Hustrun brast då ut i jemmer
och kastade sig öfver den döde. — Gud i himlen, hvad jag
är olycklig! — ropade hon och snyftade som ett barn. Hon
strök med handen bort håret från den blodiga pannan och
ropade den döde vid namn, liksom ville hon. väcka honom
till lif igen. Till sist måste husfolket nästan med våld draga
henne bort från liket och föra henne in i stugan. Der satt
hon hela natten invid Knuts säng och kunde icke sofva.
Men hon grät icke mer, hon endast vaggade af och an med
hufvudet, och tystnaden afbröts någon gång af en djup suck.
Det var på försommaren, Jöns dog, och söndagen före
midsommar skulle han begrafvas. För Knut var
begrafningsdagen nästan som en glädjedag, ty när och fjärran från kommo
högtidsklädda bekanta till Vassängen, och alla hade de
»förning» med sig.
— En ståtelig begrafning ska Jöns ha — hade mor
Fredrika sagt, och redan ett par dagar förut hade hon börjat
ställa i ordning till begrafningskalaset. Redan på morgonen
bars kistan ned till stranden och sattes i den stora ekan,
som skulle föra den döde öfver sjön till kyrkogården, som
låg på andra sidan fjärden, der kyrktornet syntes höja sig
bakom björkdungen. När båten med kistan sköt ut ifrån
;stranden, följdes den tätt efter af fem mindre båtar med slägt
och vänner om bord. Då alla voro utkomna på den stilla
sjön, började en af karlarne, som rodde båten med kistan,
att sjunga:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
