Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den sårade. Nu kom också gubben till full besinning. Han
knäföll framför Karin, kysste henne och ropade hennes namn,
men hennes ögon förblefvo tillslutna, och andedrägten var
knappt märkbar. En djup och smärtsam klagan bröt fram
öfver den gamles läppar, och stora tårar rullade utför hans
fårade kinder, men plötsligt steg han upp, tog Karin som ett
barn på sina armar och sprang genom skogen hem till
stugan, der han nedlade henne på sängen.
Lyssnande till Karins matta andedrägt satt gubben på
sängkanten och vred förtviflad sina händer. Slutligen
öppnade hon ögonen, och det första ord, som gick öfver hennes
läppar, var: Johannes! Ehuru detta namn skar i gubbens
öron, kände han sitt hjerta fyllas af hopp, då han hörde sitt
barn tala. Under nattens lopp yrade Karin några gånger
mycket häftigt, men mot morgonen somnade hon lugnt, och
då slog hennes fars hjerta lugnare.
Genom en af grannarne underrättade sig Johannes dagen
derpå om Karins tillstånd, och då man sade att hon var
utom all fara, så reste han, ehuru med knotande hjerta.
Det blef höst, och asparne kring gubben Söders stuga
började gulna. Sädesfälten stodo beröfvade sina böljande
skördar, och på ängen syntes inga blommor mer. Det var en
vacker septembermorgon, och solen sände ännu värmande
strålar ut öfver skog och dal, men det lifgifvande ljuset förmådde
dock ej längre uppehålla naturens tynande lifskraft. Der
uppe i skogsbacken viftade björkarna med guldgula fransar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
