Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Erik hade blifvit blek som ett lärft. Men Elin såg det
icke, ty hennes ögon vände sig nu mot den kommande.
— Hvad vill han här? -— frågade Erik, och hans röst
darrade.
— Han är min fästeman sedan i söndags, då far gaf
oss sitt samtycke, svarade Elin och gick för att möta sin
trolofvade.
Erik stod några ögonblick som förstenad. Det svartnade
för hans ögon, och för hans öron susade det, som om en
rasande storm gått öfver hans hufvud. Han tryckte båda
händerna mot sitt bröst och drog djupt efter andan.
Då Elin vände tillbaka, var Erik borta. Han hade
hastigt gått inåt skogen. Grenarne slogo honom i ansigtet,
men han kände det icke. Han skyndade blott oupphörligt
framåt, liksom ville han fly undan den syn, han nyss skådat.
Än fördjupade han sig i snåren, än klättrade han öfver
bergen, alltid utan mål. Då qvällen bröt in, ströfvade han ännu
omkring. Fram på natten kom han till en mur, som hejdade
hans steg. Det var kyrkogårdsmuren. Han stod länge och
såg öfver de mossbelupna stenarne, men så gick han in på
kyrkogården. Der stod ett enkelt svartmåladt kors strax
bredvid ingången. Erik satte sig ned på grafkullen, som
var nära jemnad med marken och öfvervuxen med gräs och
gula maskrosor. Det var modrens graf, och på många år
hade icke Erik sett den, men han kände väl igen den. Han
såg upp på korset, och det föreföll honom, som om modren
stod der och öppnade sina armar för honom. Småningom
saktade sig hjertats våldsamma slag. Hans tankar återvände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
