Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Negern i Amerika förr och nu. Några blad ur det amerikanska slafveriets historia, af D. Nyvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
känner Guds hand gripa henne och blir en profetissa för sitt
folk. Jag menar Sojourner Truth, d. v. s., det var hennes
nya namn, som hon »fick af Gud, då hon blef kallad att predika
för folket dess synder.» Och hon fick det namnet, säger hon,
»emedan hon var en främling och skulle förkunna endast
sanningen». Redan som slaf började hon sina vandringar. Hennes
inflytande och rykte växte. Och hennes vishet var så stor, att
Lincoln icke aktade det sig ovärdigt att taga hennes råd. Såsom
talare var hon en aldrig svikande brunn af fyndighet och kvick,
skarp replik. Det fingo många lärda herrar erfara mer än en
gång, mer än kärt var. Ett af de bästa exemplen därpå är, då
hon offentligt upptuktade en präst, som talat ringaktande om
kvinnan och hånat talet om kvinnans och slafvens rättigheter.
Hans tal hade verkat på de närvarande en allmän förstämning.
Då reste sig gamla svarta Sojourner. Med rörande vältalighet
genomgick hon sitt lidandes historia och berättade om slafveriets
sorger och de böner, »som endast Jesus hörde», på ett mästerligt
sätt så ordnande sin berättelse, att den utan bevis mötte och
vederlade prästens tal. Och så slutade hon med de orden: »Den
där lille mannen i svart säger, att vi icke kunna hafva några
rättigheter, emedan vi hafva för litet i hufvudet af, hvad var
det nu för något?» — (En vän hviskade till svar: intelligens.)
»Så var det, honung», fortsatte gumman, »men hvad har nu
det att göra med negerns rätt och kvinnans rätt? Om min kopp
håller bara en half jumfru och hans kopp håller ett helt stop,
vore det icke gement af honom att icke unna mig mitt lilla
mått fullt?»
En annan gång var hon närvarande vid ett stort massmöte,
då Parker kriticerade kyrkornas ställning till slaffrågan. Ett
plötsligt oväder utbröt, och en metodist, som var närvarande,
reste sig och afbröt talaren med den förklaringen, att stormen
vore Guds lössläppta vrede öfver talaren och åhörarne, som
lyssnade till en sådan hädelse, och för sin del var han gripen
af en sådan förskräckelse, att han kände, »huru håret reste sig
på hans hufvud». I detta ögonblick steg Sojourner upp och
sade: »Barn lilla, var för all del icke förskräckt, ingen fara, att
du skall blifva skadad, jag tror icke, att Gud någonsin ens hört
talas om dig».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
