Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - R
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
Rhea-Kybeʹle (lat. Cyʹbele). Gudinnan Rhea dyrkades
på Kreta, som »den stora modern», Gaias dotter, Kronos’
maka, moder till Zevs och Hera, Poseidon, Hades och
Demeter. Hon tillbads även i Mindre Asien. Hennes kult
var vild, stundom utsvävande. I Lydien kallades hon
Kybebe, i Frygien Kybele och under den senast nämnda
beteckningen utbreddes hennes dyrkan åt väster och
norr. Ofta tillbads hon på höga berg, såsom på Sipylos
och det trojanska Ida. Men hennes väsen fattas allt
vidare såsom moder till allt på jorden, som knoppas
och utvecklas; hon blir efter den uppfattningen ursprung
till all civilisation och stadsbyggande (hon förekommer
ofta avbildad med stadssymbolen, murkronan). Ibland
har hon en annan natur, hotande och vild. Hon slår
människor med vansinne. Hennes heliga djur är det
rytande lejonet. I hennes följe rasa HKorybanterna,
liksom Kureterna i Zevs. Som den ur jorden
uppspirande växtlighetens gudinna har hon
anknytningspunkter både till Afrodite och Dionysos. Medelpunkt
för hennes kult var Pessinus vid berget Dindymon i
Frygien (därav Dindymene), där hon dyrkades i en
helig grotta under formen av en fetisch (en svart sten,
antagligen en del av en meteor). I sammanhang med
K:s dyrkan står Azfs’, en syrisk gud, som tänkes
uppträda tillsammans med gudinnan som hennes profet.
Attis dör och K. sörjer; han står åter upp, hon jublar.
Det är naturens växling mellan liv och död. Myten
återspeglas i kulten. Prästerna, de s. k. Metragyrtes,
begrava Attis under gestalten av en med violer kransad
ung tall, som de bära till gudinnans helgedom. Därefter
yttra de sin sorg, råka i raseri, tjuta, bullra med
cymbaler och handpukor, stympa stundom varandra och
sig själva. Därpå fira de Attis’ uppståndelse med
ursinnigt jubel. Kulten kom på Perikles’ tid till
Grek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
