Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En af de vingade smâ steg fram och sade: —
Jag såg en man, som hade många egodelar och som
gaf deraf åt de behöfvande; men ieke åt dem, som
kommo till hans dörr och räckte fram handen; ej
heller åt dem, som qvidande bönföllo honom, när han
ensam vandrade på vägen. Då han gaf, fingo tusenden
sinom tusenden höra talas derom och han lät högt
förkunna att all hans egendom efter hans död skulle för
de lidande blifva en välsignelsens källa, som skulle bära
välgörarens namn och för alla tider vittna om hans stora
välgörenhet. Och menniskorna prisade honom för hans
goda hjerta, och han belönades derför med de
utmärkelser, som jordens mäktige gifva. Detta var den goda
gerning, jag såg. O Herre, inskrif den uti lifsens bok!
Pennan, som hölls af den osynliga handen, rörde
sig öfver bladet, och den goda gerningen blef
inskrifven, men som punkt sattes fåfängans mångfärgade stjerna.
Då steg den andra engeln fram och talade: —
Jag stod en dag i en torftig laudtmans hydda. Då
bultade någon på dörren, och då landtmannens hustru
öppnade, så stod der på trappsteget en blek och
eländig qvinna med ett barn vid bröstet. — »Jag bodde ej
långt härifrån med min man och mina två barn. Men
en natt brann stugan upp. Min man bar först ut mig,
så min lille gosse här; men då han sprang in i det
brinnande huset för att rädda vårt andra barn, så kom
han aldrig mera ut.» Så talade qvinnan och sjönk
utmattad ned! Men landtmannen reste henne upp igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
