Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Om språket såsom rytmiskt material (ῥυθμιζόμενον)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
QVANTITERANDE OCH ACCENTUERANDE POESI. ἰ
metrisk accent. — Det motsatta förfaringssättet är att
begagna de språkliga accentstafvelserna till återgifvande af
rytmens starkt betonade eller med ictus försedda taktdelar,
hvaremot qvantitets-skilnaden stafvelserna emwellan i de flesta
fall lemnas utan afseende, eller med andra ord stafvelserna
behandlas vid versifikationen, såsom hade de alla samma
tidlängd. Så förfar man i flertalet af moderna språk och
deribland äfven i Svenskan. Om man nämligen
noggrannare (t. ex. genom "att samtidigt slå eller stampa takten)
gifver akt på stafvelsernas inbördes qvantitetsförhållande
vid uppläsandet af en svensk vers, skall man finna, att de
alla få i det närmaste samma längd. Åtminstone är
olikheten i tidlängd så obetydlig och så svår att bestämma, att
den ingalunda kan tjena till uttryck för olika rytmiska
qvantitetsförhållanden, och tages icke heller för detta
ändamål i anspråk. Deremot fordra vi ovilkorligen af en svensk
vers, för att den skall tillfredsställa vårt rytmiska sinne, att
rytmens ictus i allmänhet motsvaras af språkliga accenter,
hvaremot ingen språklig hufvudaccent bör falla på rytmiskt
nbetonad stafvelse. Uppfyllas ej dessa fordringar, så
förefaller oss versen mer eller mindre haltande. I fråga om
svensk versbyggnad, är det således i sjelfva verket
oegentligt att tala om långa och korta stafvelser. Dessa termer
bafva upptagits från den grekiska och latinska metriken,
men borde inom den svenska ersättas med accentuerad och
oaccentuerad. Detta bindrar icke, att man äfven i svensk
verslära lika väl som i den antika kan tala om troké, jamb,
daktyl, anapåäst o. s. v. Skilnaden är blott den, att då man
i den antika versen med t. ex. en troké (— —) menar en
versfot, som består af en lång och en kort stafvelse, så
menar man med svensk troké en versfot, bestående af en
accentuerad och en oaccentuerad stafvelse, men hvilka
statvelsers relativa längd lemnas alldeles utan afseende och i
de flesta fall icke ens kan af vårt öra med full säkerhet
urskiljas. Jamben blir i svenskan, likasom i grekiskan, en
omvänd troké, blott med den skilnaden, att det är
accentens plats, icke qvantitetens, som ombytes. Likaså blir den
svenska daktylen en versfot, som består af en accentuerad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
