Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Qvantitetslära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 KAP. III. QVANTITETSLÄRA.
qvantitet äfven vid det vanliga prosaiska uttalet måste hafva
spelat en vida större rol och framträdt på ett vida
märkbarare sätt, än fallet är i vårt eget eller andra moderna
språk. Detta bevisas dels deraf, att man i vissa fall fann
det nödvändigt att äfven i skrift beteckna skilnaden mellan
lång och kort vokal (n, &; w, o), dels af dessa språks
accentueringssätt, hvilket, såsom bekant, i väsentlig mon
beror af qvantiteten. Slutligen skulle poeterna aldrig hafva
fallit på den tanken, att med åsidosättande af accenten
lägga qvantiteten till grund för sin versbyggnad, om icke
qvantiteten redan vid det vanliga uttalet hade gjort sig
gällande såsom ett särdeles betydelsefullt element.
Den andra frågan, om den metriska qvantitetsregelns
(enkla och dubbla stafvelselängdens) ursprung och
berättigande, kan i korthet besvaras så, att denna regel
framkallats af det metriska behofvet. Metern, eller den språkligt
uttryckta rytmen, kräfver enkla och noga bestämda
qvantitetsförhållanden. Då nu språkstafvelsernas qvantitet i sig
var både mångfaldig och vacklande, måste denna af poeten
(6 δυϑμοποιός) μ lämpligt sätt fixeras. Att man dervid
kom att bestämma sig för den enkla och dubbla
stafvelselängden, beror väl mest deraf, att detta förhållande bland alla
matematiska förhållanden är det enklaste och lättfattligaste.
$& 13. Under de båda sålunda vunna kategorierna, lång
och kort stafvelse, fördelades för metriskt behof språkets
samtliga stafvelser, hvad qvantitetsgrad de än i sig sjelfva
måtte ega. Naturligtvis förfor man vid bestämmandet af
stafvelsernas metriska qvantitet icke med obegränsadt
godtycke, utan sökte att med minsta möjliga modifikation
ansluta sig till deras naturliga uttal. Språkets längsta och
kortaste stafvelser fingo vid dess metriska behandling gälla
såsom otvifvelaktigt långa och korta. De mellan dem
liggande stafvelselängderna fördelade man på bästa sätt mellan
de båda kategorierna, dervid ledd af ett godt gehör; ty på
några teoretiska maximer i detta hänseende är väl
svårligen att tänka i fråga om den aflägsna forntid, då de äldsta
grekiska versmåtten utbildades och dermed den traditionella
grunden lades för språkets metriska behandling. I månget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
