Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Versfötter, takter, taktarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 KAP. IV. VERSFÖTTER, TAKTER, TAKTARTER.
&$ 26. Allt sedan Bentleys tid har det varit brukligt att
använda termerna arsis och thesig i en mot den ofvan utvecklade rakt
motsatt betydelse (arsis.= stark, thesis = svag taktdel). Denna
terminologi, för hvilken man velat finna stöd hos några Romerske
grammatici, har sin grund i den falska föreställningen, att den
metriska ictus, hvilken i sjelfva verket ej är annat än ett kraftigare
eller intensivare uttal af en stafvelse, skulle i likhet med den
språkliga accenten derjemte innebära ett högre tonläge på den
musikaliska skalan och således i denna mening den starkare
taktdelen åtföljas af en rösthöjning (äooic), den svagare af en
sänkning (Jéocc). Det oriktiga i denna af Bentley införda och
sedermera af G. Hermann fortplantade tolkning af termerna arsis och
thesis påpekades redan af Böckh !), som dock icke ville bryta med
den redan häfdvunna Bentley–Hermannska terminologien. Denna
brytning och återgång till antikens eget språkbruk gjordes först af
Westphal, hvars exempel bland nyare metrici vunnit temligen
allmän efterföljd. Afven i detta arbete användas de ifrågavarande
termerna i deras egentliga och antika betydelse. Hvad de
Romerske grammatici beträffar, så hafva dessa dels anslutit sig till sina
grekiska föregångare, dels med arsis betecknat den förra, med
thesis den senare delen af hvarje takt eller fot, utan allt afseende
på ictusställningen. Af de ställen, hvilka man i synnerhet
åberopat till stöd för Bentleys terminologi, Mart. Capella p. 191
Meib., Mar. Victorinus de Rbythmo I, 9, Prisc. de Accent. p. 1289,
kan svårligen något afseeude fästas vid de två förstnämnda, då de
på det bestämdaste motsägas af flera andra ställen hos samme
författare. Priscianus begagnar p. a. st. visserligen orden arsis
och zthesis i den Bentleyska meningen, men han talar då om det
af den grammatiska accenten beroende tonfallet hos
språkstafvelserna såsom sådana, och alldeles icke om ictus eller de metriska
taktdelarne.
& 27. Taktens eller versfotens uppdelning i thesis och
arsis benämnas diatoeois 7todwr, och det dervid
framträdande qvantitetsförhållandet mellan de båda taktdelarne
(λόγος ποδικός) bestämmer taktens art, ygvog. Takternas
olikhet i detta hänseende benämnes διαφορὰ κατὰ γένος.
Enligt Aristoxenus och öfriga rhythmici gifves det tre fullt
lagliga diaroéoews eller sätt att uppdela takterna, genom
hvilka mellan thesis och arsis uppkomma de tre
förhållandena 1:1, 2:1, 3:2. I öfverensstämmelse härmed
benämnes de tre takterna yévog åv Aöyw tow, yévog ἐν λόγῳ
διztAaoiw och yévoc ir köyw huwokiw, eller kortare blott yé»og
’) De Metris Pindari p. 13.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
