Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Till den daktyliska taktarten (γένος ἴσον) hörande verser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T2 ΚΑΡ. ΥΠΙ, A. DAKTYLISKA VERSER.
—1301 användes det episka versmåttet att förlöjliga den
storordiga stridslystnaden hos Ileig Aaucyov. Det enda med visshet
kända parti af rent lyriska hexametrar är processionssången i slutet :
af Ran&e 1528-—1533, hvilket af skalden sjelf betecknas såsom
uélog. Enligt scholiasten är detta partl en imitation efter en
ZPschyleisk chorsång.
$ 79. I den Romerska poesien infördes hexametern af Ennius,
men hade stora svårigheter att bekämpa i språkets oböjlighet och
föga uppodlade skick. Fulländadt mästerskap i dess behandling
nåddes först af Virgilius och framför allt af Ovidius. Deremot
är Horatius mera vårdslös i byggandet af sina hexametrar, i fråga
så väl om hiatus och stafvelseqvantitet som’ om caesurens iakttagande.
I synnerhet gäller detta om satirerua. Spondé ’i femte foten och
hopandet af många spondéer i samma vers undvikes af de latinske
epici vida sowfalhgalo än hos Homerus. Såsom hufvudcasur
användes nästan uteslutande πενθημιμερης Hos det Augusteiska
tidehvarfvets skalder brukar i de två sista versfötterna den
språkliga accenten vanligen sammanfalla med den metriska ictus;. Man
har i detta förhållande velat se en afsigtlig eftergift åt
ordaccenten, hvilken, i det hela tillbakaträngd af qvantlteteu såsom
princip för versbvggnaden vid versens slut skulle göra sig
gällande. Verkliga orsaken torde dock vara att söka i det för latinet
’ egendomliga förhållandet mellan accent och qvantitet. Sista
versfotens ictus-stafvelse måste nämligen, så vida icke versen slutar
med ett enstafvigt ord, hvilket endast såsom ett sällsynt
undantagsfall ifrågakommer, vara en lång psanultima och till följe deraf
accentuerad. I femte foten användas med förkärlek flerstafviga ord,
hvaraf följden blir, att äfven der accenten i de flesta fall kommer
att sammanfalla med den .metriska ictus. Jmfr Corssen,
Aus
sprache, Vokalismus und Betonung der lat. Sprache II, 979 ff.
$ 80. En besynnerhg afart af daktylisk hexameter är den så
kallade ξξάμετρος μειουρος (eg. stubbsvansad hexameter) med
jamb eller pyrrhichius i sista foten.
Den användes af Lucianus i hans Tragodopodagra v. 312-—-324.
οὔτε ng βρονταις Σαλμωνεός ἤρισε βια,
ἀλλ ἔϑανε Ψολόεντι δαμεῖσα ϑεοῦ φρένα βέλει. κ’ T. A.
Afsigten är här att genom sjelfva versens byggnad på ett
förlöjligande sätt härma den giktsjukes haltande gång.
Anmärkningsvärat är emellertid, att i tio af de tretton verserna jambens första
stafvelse har accent, hvilken således här tyckes hafva fått i någon
mon ersätta hvad som felades i stafvelselängd. =En sådan vers
träffas hos Homerus, I. M 208 (se p. 21).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
