Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Till den daktyliska taktarten (γένος ἴσον) hörande verser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 KAP. VIII. A. DAKTYLISKA VERSEKR.
tvåtidiga pausen, som åtskiljer de båda kola och bildar den
rytmiska kontinuiteten dem emellan, påpekas uttryckligen
at Augustinus och Quintilianus ?).
Daktylernas sammandragning till spondéer är tillåten i
versens förra del, men ej i den senare. Oftast stå i det
förra kolon en daktyl och en spondé jemte hvarandra:
πᾶσα μὲν ἐπλήσϑη 4ἢλος ἀπειρεσίη (Theogn 8).
γήϑησεν δὲ βαϑὺς πόντος ἁλὸς πολιῆς ( ἸΘορ 10).
men äfven två spondéer:
ågtois toiod’ ov w tås Ädeiv dvvanuor (Theogn 24).
eller två daktyler:
Kvov’, ἀπὸ τῶν ἀγαϑῶν παῖς ἔτ’ wr fuodor (Theogn 28).
På grund af pausen i versens midt är cxesura media
nödvändig. Endast i commissuren af sammansatta ord
försummades stundom csesuren, t. ex.
ieoå vöv Se Atoo-xovordéw yever (Callim. fr. 192).
— och i en annan af Mar. Vict. III, 6, 1 anförd vers: ”
ἡμεῖς δ᾽ εἰς “Ελλήσ-ποντον ἀπεπλέομεν.
Såsom ett enstaka undantag står Eur. Cycl. 74:
ὦ φίλος, ὦ φίλε Βακχεῖε, ποῖ οἰοπολεῖς,
i hvilken cesuren är helt och hållet försummad.
Hiatus och syllaba auceps äro uteslutna äfven vid
hufvudexsuren. Från denna regel gitves inom den
klassiska poesien blott få undantag (t. ex. Theogn. 2. 440, 478,
1066). Först under den romerska kejsartiden började man
såsom regel uppställa, att äfven i det första kolon
slutstafvelsens qvantitet var likgiltig ?). .
!) August. de musica c. 4, 19: cum duo constituuntur non pleni pedes,
onus in capite, alter in fine, qualis iste est:
gentiles nostros | inter oberret equos.
Sensisti enim, ut opinor, me post quinque syllabas longas moram duorum
temporum siluisse.| [Quint. instit. IX, 4 98: est enim quoddam ipsa divisione
verborum latens tempus, ut in pentametri medio spondeo, qui nisi alterius
verbi fine alterius initio constat, versum non efficit.
2) Diomedes, p. 503 Keil.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
