Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Verser af blandad rytm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅOLISKA LOGACEDER. 195
För antikens metrici var detta uppfattningssätt lika främmande
som upptaktens eller anakrusens afsöndrande från den följande
rytmiska serien (se $ 29). Den inledande basis sammanfattas af dem
med de två första stafvelserna i den följande daktylen till en trokaisk
dipodi, om den sjelf har formen af en troké, men gifver, då den
har jambisk eller spondeisk form, anledning till antispastisk
mätning af versen. Så t. ex. säges hos Hepheestion den glykoneiska
versen |
os ,
δόντι σκυλακοχκτόνῳ
vara en antispastisk dimeter sammansatt af en antispast och en
jambisk dipodi
. Mot den af Hermann uppställda basis-teorien har af senare metrici
( synnerhet Westphal Metrik II p. 749 ff.) yttrats skarpt
klander, hufvudsakligen gående ut derpå, att denna teori ej innebär
någon rytmisk förklaring af det ifrågavarande metriska
bildningssättet, eller med andra ord, att en inledningstakt af obestämd
rytm, helst om den ofta återkommer, omöjligen kan tillfredsställa
vårt rytmiska gehör. Men å andra sidan har någon mera
tillfredsställande förklaring ännu icke blifvit gifven; ty Westphals
hypothes, att den äoliska basen, oaktadt den metriska formens vexling,
alltid har fallande rytm likasom den följande logaoediska serien,
eller med andra ord, att äfven vid dess jambiska form den
metriska accenten (ietus) faller på första stafvelsen (— —), strider
åtminstone helt och hållet mot de inom den grekiska metriken eljest
gällande principerna. Hermanns s. k. basis-teori har den
obestridliga förtjensten, att den klart framhåller ett bestående
empiriskt factum och angifver en allmän synpunkt, under hvilken alla
de ifrågavarande bildningarne låta subsumera sig. Den är i alla
händelser vida att föredraga framför antikens egen fullkomligt
ohållbara antispastiska uppdelning. Mot sjelfva benämningen basis
har man icke utan skäl anmärkt, att det redan förut såsom
metrisk term finnes använd i två olika bemärkelser (se $$ 25, 37).
Emellertid har någon mera passande benämning icke blifvit
föreslagen.
Glykonéer och Pherekratéer.
ᾷ 221. Den äldsta och oftast förekommanude formen
bland de äoliska logacederna är metrum Glyconeum och
Pherecrateum. Grundschemat för glykonéen är:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
