- Project Runeberg -  Sagor / Andra samlingen Nya sagor /
23

(1874-1875) [MARC] Author: Richard Gustafsson With: Carl Larsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Höken tog farväl af korpen och flög på promenad högt
upp i skyn. Han seglade i vida kretsar, än öfver skogen och
än hän öfver bygden. Der såg han en vacker bondgård, och
ute på bakgården upptäckte hans skarpa blick en flock höns,
som plockade mask och spindlar, der de kunde komma öfver
några. En af hönorna hade skiljt sig från de öfriga och gick
för sig sjelf. — Hon skall bli mitt byte! — tänkte höken.
— Om jag tar henne med mig till skogen, så kan jag lefva
kräseligt i flera dar.

Som en pil ilar fram genom rymden, så snabbt sänkte
sig höken ned till sitt rof och slog sina klor djupt in i den
stackars hönan, men då höken åter skulle höja sig i luften,
var rofvet för tungt, och han kom ej ur fläcken, ty klorna
hade han huggit så djupt in, att han ej kom lös igen. I
det samma kom bondgumman, som från fönstret sett allt,
och slog med en käpp höken, tills han dog.

— Det har du för alla dina onda gerningar! — sade
gumman, och så kom en af drängarne och tog den döde
höken och spikade upp honom ofvanför stalldörren.

I hagtornshäcken satt den stackars näktergalen utan att
kunna se verldens härlighet och utan att kunna klaga sin
smärta. Men en stund efter sedan han blef ensam, kom hans
maka till honom. — Bättre är för näktergalen att vara död
än att icke kunna sjunga! — sade hon. Och så stötte hon
näbbet djupt i makens bröst, så att han föll död ned. Derpå
vidtalade hon mullvaden att gräfva en graf, och när den mot
qvällen blef färdig, så lade de sångaren dit ned.

— Ack, att vi nu också hade någon, som sjönge vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:23:13 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/grsagor/2/0029.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free