Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
sig. När konungen kände efter, satt dolken i bädden, nedstött
ända till fästet.
— Också han! också hon! — suckade Osman, och bittra
tårar runno utför hans kinder.
Sedan Osman hemtat sig, hoppade han genom fönstret ut
i trädgården, som gränsade intill stadsmuren, och han var just
1 begrepp att stiga öfver, då han såg ett ljus glimma från en
förfallen stuga nära der invid.
— Hvem af mina vänner kan bo så fattigt och vara uppe
så sent? — tänkte Osman och smög sig till fönstret för att
se efter. Han såg den gamle tiggaren, som icke velat lofva
honom vänskap.
Osman klappade på dörren och straxt kom gubben och
öppnade.
— Frid vare med dig, gamle man! — helsade Osman;
— jag såg dig i din koja och beslöt att gå in för att i min
tur begära en almosa af dig; ty nu är jag fattigare än du
och dessutom förföljd af fiender, som trakta efter mitt lif.
Då den gamle tiggaren såg, att det var konungen, föll
han ned på sina knän och kysste fållen af hans klädning,
fastän den var trasigare in hans egen.
— Min dyre konung! Allt, hvad du här ser, är ditt, allt
i mitt hus, utom en skatt, den jag hittills dolt för verlden.
— Hvad, skulle du ega en skatt? — sporde Osman —
den ville jag gerna se!
— Vänta, o konung, och jag skall visa dig den. — Den
gamle tiggaren gick in i ett inre rum, och straxt derefter kom
han åter ut, ledande vid handen en ung flicka, så skön, att
morgonrodnaden bleknade vid sidan af hennes kinder, och
stjernorna förlorade sin glans, då hon slog upp sina ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
