Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
d4
Men hela vagnen var icke större, än att den kunde få rum
på en kaffebricka.
— Hopparna mina ä färdiga, som du ser — sade Dröm-
Jan och klatschade med piskan, så att hästarne stegrade sig
och frustade så, att det lågade ur näsborrarne.
— Jag får inte rum i din vagn — sade Sven med en
suck, men i det samma rörde Dröm-Jan vid honom med sin
piska, och då Sven nu speglade sig i ett af guldbeslagen,
såg han, att han var lika liten som kusken. Och han började
att skratta åt sig sjelf, ty så lustig såg han ut.
— Nu hoppa vi upp. Se så, låt gå! — ropade Dröm-Jan,
och i nästa ögonblick flögo de båda af med vagnen, som for
genom rymden så hastigt, att det hven kring öronen, liksom
när stormen rusar fram.
— Kör saktare! — bad Sven.
Dröm-Jan höll in tömmarne och saktade farten så mycket,
att det ljöd som en klingande eolsharpa, när luften spelade
förbi de fladdrande seltygen.
— Och hvart skola vi åka? — frågade Sven.
— Dit du alltid har önskat — svarade Dröm-Jan. — Men
om vi skola hinna fram, så måste jag sätta mina hoppar i
galopp. -
— Kör! — ropade Sven, och så bar det af igen, så att
Sven måste hålla sig i håret, för att det inte skulle fara af.
Åndtligen stannade hästarne, och Dröm-Jan ropade: —
Se dig omkring! |
Vagnen stod på en hög kulle, derifrån man hade en präktig
utsigt. Sven såg en stad med hvita hus och höga tornspiror.
Det största huset hade förgyllda takplåtar, som glindrade i
den nu uppgående morgonsolen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
