Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7
Sâ förgick tiden, tills Simon fyllde sexton år, och
då dog hans far. Nu var han sm gamla moders enda
stöd och skulle genom sitt arbete föda både henne och
sig, men oaktadt hans goda föresatser tog hans kärlek
till fiolen ut sin rätt, nästan lika mycket som förr, och
bristen trädde för första gången in i Gretas koja.
Det var midsommarafton och solen stupade mot
vester. Allt var så stilla och fridfullt kring den lilla
kojan uppe i skogen, endast forsen brusade och en
sakta vindfläkt rasslade i hängbjörkens gröna fransar.
Plötsligt dallrade genom luften en klingande ton, som
snart efterföljdes af flera. Ljudet kom från elfven,
och den, som icke visste att Simon brukade sitta der,
kunde lätt tro att strömkarlen spelade för att locka
någon till sig.
På ett högt stenblock satt S.imon och lät sin kära
fiol sjunga om den sköna sommarqvällen.
När han slutat, försjönk han i tankar, under det
att blicken sväfvade hän mot forsen, der skummet
gnistrade i solskenet. Han tänkte på strömkarlen, som
enligt folktron är den- skickligaste spelemau, .och som
understundom lär sin förtrollande konst åt menniskor.
I bygden gick den sägen, att Stmons farfars far hade
lärt sig spela af strömkarlen och derigenom blifvit
vida berömd. — Om jag blott kunde få höra honom
spela — tänkte Simon, och till sist önskade han till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
