Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
bord; skifvan till bordet var af sten; hon hade varit
stor och oval, men det mesta af henne låg på jorden
i tre stycken, endast en liten fjerdedel låg löst öfver det
ena hörnet af bordramen. Vid detta satte sig barnet,
lade upp benen på bänken, lutade sig tillbaka och
lade armarna i kors. Hon slöt igen ögonen och
satt helt stilla; det kom ett par små rynkor i pannan,
litet imellan rörde hon ögonbrynen och log lätt:
»I rummet med de röda purpurmattorna och den
förgylda alkoven ligger Griseldis för markgrefvens
fötter, men han stöter henne bort; nyss har han ryckt
henne upp från den varma bädden, nu öppnar han
den smala, rundbågade dörren, och den kalla luften
strömmar in på den stackars Griseldis, som ligger på
golfvet och gråter, och det finnes intet annat mellan
den kalla nattfläkten och hennes varma, hvita kropp
än det tunna, tunna linnet. Men han jagar henne ut
och läser dörren efter henne. Och hon trycker den
nakna skuldran upp till den kalla, glatta dörren och
snyftar och hör honom gå mjukt der inne på golfvets
mattor, och genom nyckelhålet kommer skenet från
det doftande ljuset och sätter sig som en liten, rund
sol på hennes blottade bröst. Och hon smyger sig
bort och går ned för den mörka marmortrappan, och
der är det alldeles stilla, hon hör icke annat än det
svaga, klappande ljudet af sina nakna fötter på de
isande stentrapporna. Så kommer hon ut. Snön . . .
nej, det regnar, det ösregnar, och det tunga, kalla
vattnet plaskar ned på hennes skuldra; linnet klibbar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
