Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ioi
var så löjligt att knäböja här i Christoffer Urnes
skräpkammare, men han knäböjde dock, lade sin arm kring
hennes lif och gömde sitt ansigte i hennes sköte,
men han sade intet.
Också hon teg, beklämd och rädd, hon hade
sett att Ulrik Frederik var blek och utpinad och
hans öga skyggt och oroligt; hennes hand lekte
sorglöst med hans hår, men hennes hjerta slog häftigt i
aningsfull ångest.
I denna ställning sutto de länge.
Plötsligt sprang Ulrik Frederik upp.
»Nej, nej!» sade han, »det kan icke förblifva på
det viset! Det vet Gud fader, vår Herre i himmelen,
du är mig så kär som mitt innersta hjerteblod, så
jag aldrig vet hvad det blifver för lif, som skall
lef-vas dig förutan. Men hvad kan det båtar Hvartill
skall det leda ? De stå ju alla oss så hårdt emot, det
finnes icke en mun, som har tröst att förkunna, de
vända sig från oss en och hvar. Det är som det kröpe
en kall skugge öfver dem, när de nu se mig; men
förr, då var det som kom der ett ljus, när jag kom.
Jag står sä allena, Sofie, så mol, mol allena! Ja, jag
vet du har varnat mig — och jag har synd och
skam af bedja den bön jag tänker, men jag förtäres i
denna strid, den har sugit bort mitt mod och min
värdighet, så att jag, lågande af skam, men modlös
och betryckt beder dig: gif mig fri! Gif mig mitt
ord tillbaka, hjertans älskade flicka!»
Sofie hade rest sig upp, hon stod trygg och kall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
