Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
icke längre kär, så gå, skynda dig att gå och bygg
på din lycka; jag håller dig icke till baka.»
»Förstår du då icke, det var bara skämt; kan
du tro, jag kunde tigga mitt ord till baka och smyga
mig bort med det i skam och nedrig vanheder.
»Jag måste ju», sade han, »hvar gång jag lyfte mitt
hufvud, vara i ångest för att den blick, som hade sett
min vanära, skulle möta min och tvinga den
skam-flat till jorden», och han menade hvad han sade:
hade hon älskat honom så innerligt, som han hade
älskat henne, då må hända, men nu, aldrig.
Sofie gick bort till honom, hon lade sitt hufvud
på hans skuldror och grät.
»Farväl, Ulrik Frederik», sade hon, »gå, gå; icke
om jag kunde binda dig med ett här, skulle jag hålla
dig till baka, den stund, du längtar bort.»
Han riste otåligt på hufvudet. »Hjertans Sofie»,
sade han och löste sig ur hennes armar, »lät oss nu
icke spela komedi med hvarandra; jag är ju både
dig och mig sjelf det skyldig, att presten lägger
våra händer till sammans, det kan blott icke ske för
snart och derföre skall det också ske om ett par
dagar, men det skall försiggå i all hemlighet,
för det tjenar till ingen nytta att sätta verlden mera
upp mot oss än som skedt är.» Sofie tordes icke
säga något dertill och de aftalade hvar och
huruledes det skulle sättas i verket; ändtligen bådo de
hvarandra kärligt farväl.
Då Ulrik Frederik kom ned i trädgården, var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
