Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
och guld och ära och välborenhets beröm och dyrbart
ätteblod! bort, jag föraktar det, bort! det är för mig
som dränk och ystvassla, det. — Fina jungfrur och
fruar! bort, säger jag, du är mig hundra
himmelshöjder bättre än de, så daglig som du är. För det
de ha vapensköld och märke, de! — skulle de vara
bättre för det? du har också vapentecken, ja, det har
du! det röda märket på din hvita skuldra, som
mäster Anders har bränt in med sitt röda jern, det är
adelstecken det; — jag spottar på min sköld för att
kyssa det märket, det gör jag, det räknar jag för
sköld — ja. För finnes det i hela Selands land en
adlig qvinna så vacker som du är? frågar jag —
finns det? -— nej, det finns icke, icke en bit af en!»
»Det — det — det är lögn, förstås», ropade han
med ny röst, sprang upp och gestikulerade framför
bordet, »min fru Ide, förstås — din pratmakare —
hon har hållning, du, förstås — lemmar — hon har
lemmar, säger jag, din hundsvans ...»
Här ville Daniel låtsa sig falla till baka på stolen,
men då Ulrik Frederik i det samma ryckte bort den,
föll han och rullade utåt golfvet. Ulrik Frederik
skrattade som en besatt; Marie sprang hastigt upp,
och räckte ut båda sina händer som för att hjelpa
upp Daniel. Den lille grep halft liggande, halft
knä-böjande hennes hand och stirrade på henne med en
så tacksam och hängifven blick, att hon icke på
länge kunde glömma den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
