Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
tog sats bort till brödknifven, rullade med skaftet,
kröp tillbaka, lade sig utbredd ned i karmen, smög
sig långsamt till knifven igen, snodde sig smidigt i
ett grepp om skaftet, lyfte bladet ocli lät det skimra
blänkande i solen, flög så upp med knifven . . .
I samma nu blixtrade knifven mot hans bröst,
men han värjde för med armen, och klingan skar
igenom hans långa spetsmanchetter ned i ärmen och
han slängde den åt sidan ned på golfvet, sprang upp
med ett förfäradt rop, så att stolen ramlade tillbaka,
allt sammans på en kort sekund, liksom med en enda
rörelse.
Marie var dödsblek, hon tryckte händerna upp
mot sitt bröst, hennes blick var stel och förfärad;
den stirrade bort på den fläck, der Ulrik Frederik
hade sutit; derpå sänkte sig ögonlocken, ett
skärande, dödt skratt trängde sig öfver hennes läppar,
och hon föll ned på golfvet, ljudlöst och helt
långsamt, liksom stödd af osynliga händer.
Medan hon lekte med knifven, hade hon
plötsligt lagt märke till, att Ulrik Frederiks spetsskjorta
satt öppen och blottade hans bröst, och i samma
ögonblick hade den meningslösa driften uppstått hos
henne, att stöta det kalla, blänkande bladet in i det
hvita bröstet, och hon gjorde det; icke derföre att
hon önskade dräpa eller blott såra honom: må hända
endast derföre, att knifven var kall och bröstet varmt,
eller möjligen derföre, att hennes hand var sjuk och
svag och bröstet starkt och sundt, men först och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
