Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
i tunga lockar upplagda håret. Roblifvet satt stramt
och glatt, ärmarna voro snäfva tills ned mot
armbågen, der de blefvo djupt uppskurna, hängande,
agraffe-rade öfver uppskärningen med perlemor och fodrade
med silke af ansigtsfärg. En tättväfd spetsbredd
dolde de vackra armarna. Robskörtet, som baktill
släpade en smula, var på sidorna högt uppfäst och
föll i rundade veck kort ned framtill, och lät en svart
och hvit, snedstrimmad silkeskjortel synas, så långt,
att foten med de svartkilade strumporna och
perl-spända skorna nätt och jemt syntes. I handen hade
hon en solfjäder af svan- och korpfjädrar.
Tätt invid grinden stannade hon, andades i sin
ihåliga hand och höll den först för det ena, sedan
för det andra ögat; derpå ref hon af en qvist och
lade de kyliga bladen pä de heta ögonlocken; men
det kunde likväl ses, att hon hade gråtit. Derpå gick
hon in genom grinden, upp mot slottet, vände om
igen och gick in på en sidoväg.
Knappt hade hon försvunnit mellan de mörkgröna
buxbomshäckarna, förrän det uppe i alléen visade sig
ett sällsamt, skröpligt par: en mansperson, som gick
långsamt och vacklande lika en, som nyss hade
kommit upp ur en svår sjukdom, stödde sig mot en qvinna
i en gammaldags klädeskappa och med en stor, grön
skärm för ögonen. Mannen ville gå fortare på, än
han rigtigt väl kunde orka, och qvinnan höll igen
och trippade småbannande med.
»Nå, nå!» sade hon, »bi’a litet, och tag dina ben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
