Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 82
skugga af sorg eller klagan, icke en darrande blink
af tillbakaträngdt vemod! Intet sådant, slätt intet!
Derför tordes han icke, och det blef ingenting
sagdt.
Någon gång, under de följande dagarna, kunde
hans tankar oroligt dröja dervid, och en feberaktig
lust till att få det utredt, uppstå hos honom.
Men det skedde icke, och han kunde icke låta
bli att tänka sig, att dessa outtalade förebråelser nu
lågo som lindormar ligga i sina mörka hålor,
rufvande öfver dystra skatter, som växte allt efter som
ormarna växte, blodröd karbunkel, lyftande sig fram
på guldröd stjelk, och blek opal, långsamt utvidgande
sig i knöl på knöl, svällande och ynglande, under
det ormarnas kroppar, stilla, men ohejdadt växande,
gledo ut i bugt på bugt, lyftande sig i ring på ring
öfver skattens frodiga hvimmel.
J§, hon måste hata honom, måste gå och gömma
på hämdtankar, ty ett sådant uthånande som det,
han hade beredt henne, kunde icke glömmas, och
han satte denna förmodade hämdlust i förbindelse
med det sällsamma uppträde, då hon lyfte sin hand
mot honom, och med Burrhis varnande ord, och han
undvek henne ännu mera än förr, och önskade ännu
ifrigare, att deras vägar måtte blifva skilda.
Men Marie tänkte icke på hämd, hon hade glömt
både honom och Karen Fiol; ty i det der
ögonblicket af namnlös leda hade hennes kärlek blifvit
utplånad, spårlöst utplånad, som en skimrande bubbla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
