Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
Det var Sti Hög.
»......E di persona
Anzi grande, che no; di vista allegra,
Di bionda chioma, e colorito alquanto»
hviskade han för sig sjelf.
Han hade icke ostraffadt under de sista fyra, fem
veckorna varit ständigt till sammans med Marie Grubbe.
Hon hade alldeles bedårat honom. Han längtade
blott henne, drömde blott henne, hon var hans hopp
och hans förtviflan. Han hade älskat förr, men
aldrig så, aldrig så vekt och svagt och modlöst. Det
var icke det, att hon var Ulrik Frederiks maka, icke
heller det, att han var gift med hennes syster, som
betog honom hoppet. Men det utgjorde nu denna hans
kärleks väsende, att vara modlös, hans gosskärlek,
som han bittert kallade den. Den hade så litet begär
i sig, så mycken fruktan och beundran, och likväl
på ett annat vis så mycket begär. En
feberbrännande, vemodig längtan till henne, ett sjukligt
smäktande efter att lefva med henne i hennes minnen,
drömma med henne i hennes drömmar, lida hennes
sorger och dela hennes sorgsna tankar, icke mera, icke
mindre. Hon hade varit så skön i danserna, men
ännu mera främmande, ännu mera fjerran; de runda,
bländande skuldrorna, den rika barmen och de smärta
lemmarna, det gjorde honom rent af rädd; all denna
kroppsprakt, som gjorde henne ännu rikare och
fullkomligare, han fruktade för den, den kom honom att
skälfva och tyngde på hans andedrägt, han vågade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
