Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
»Ja, Marie, af kärlek till dig är jag drucken,
drucken så jag svindlar af din dägelighet, min
sockerdocka.»
»Ja, så drucken, att eder syn har ledt er vilse,
och I tagit andra för mig.»
»Marie, Marié, var nu icke svartsjuk!»
Hon gjorde en hånfull, afvikande rörelse.
»Jo, Marie! Du var svartsjuk; du har förrådt dig
sjelf, när du tog den der tömmen, du vet. . . men lät
nu hela det struntna följet vara glömdt och dödt och
för djefvulen i våld, kom, kom! Lek nu icke mera
den onådiga med mig, liksom jag har lekt den
trolöse gasten med dig, med allt detta skrymtaktiga
svirande och rucklande. Vi göra ju blott hvarandra
en helvetes håla med det, i stället för att det kunde
vara en himmelrikets sal. — Du skall få din vilja i
hvad du vill; vill du sväfva i silke, tjockt som
kam-lott, vill du hafva perlor i strängar, så långa som ditt
hår, du skall få det, och ringar, gyldenstyckstyg i
hela väfvar, och fjäder och stenar, hvad helst du vill;
det är ingenting för dyrbart att slitas af dig.»
Han ville lägga sin arm om hennes lif, men hon
tog honom om handleden och höll honom frän sig.
»Ulrik Frederik,» sade hon, »skall jag säga dig
en sak? — Om du kunde svepa din kärlek i sindal
och mård, om du kunde kläda den i zobel och kröna
den med guld, ja, gifva mig sko af den klara
deman-ten, jag skulle kasta den frän mig som skarn och
träck, för jag aktar den ringare än den jord, jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
