Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
befann sig väl på den stilla gården. Den djupa frid,
som herskade der, dagarnes enformighet och deras
fullständiga brist på händelser voro något nytt för
henne, och hon njöt det med ett drömmande, passivt
välbehag.
När hon tänkte på den förflutna tiden, föreföll
den henne som en tröttande kamp och bråk, ett
rastlöst framträngande utan mal, lyst af ett skärande,
stickande ljus och genomlarmadt af ett olidligt,
döfvande buller, och det kom öfver henne en glad
förnimmelse af trygghet och ro, af ostörd hvila i en
välgörande skugga, i ljuf och vänlig tystnad; och hon
älskade att förhöja sin tillflyktsorts frid genom att
tänka sig, att i verlden der ute der larmade och stredo
och trängdes de ännu, under det hon hade smugit
sig bort liksom bakom lifvet och träffat en trygg
liten fläck, der ingen kunde få rätt på henne och
föra in oro i hennes behagligt dunkla ensamhet.
Men allt som tiden led, blef stillheten tung och
freden död och skuggan mörk, och hon började nu
liksom att lyssna efter ett lefvande ljud från lifvet
der ute. Det var henne derföre icke ovälkommet, att
Erik Grubbe föreslog en förändring. Han ville
nämligen hafva det så, att hon skulle begifva sig bort
och bo på sin gemåls slott, Kalö, och han
utvecklade för henne, att, då hennes gemål hade hela
hennes hemgift i besittning och likväl intet skickade till
hennes underhåll, det vore i sin ordning, att hon
läte sig underhålla af Kalö gods, och der kunde hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
