Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
»Däglighet!» sade hon, »ären I blinde
allasammans eller har ingen af Eder sett den danska frun,
icke sett så mycket som fru Marie? Hennes hår är
som när solen skiner på en äng och gräset står i ax,
hennes öga är mera blått än en klinga, och hennes
läppar äro så röda som en blödande drufva. Hon
går som en stjerna, som går öfver himlen, hon är
smärt som ett skepter och ståtlig som en tron, ack,
alla, alla kroppsdygder och dägligheters flock stå i
blom hos henne, som ros vid ros i blomstrande prakt.
Men det ligger något i hennes däglighet, som gör,
att när en ser henne, så blifver en så till mods, som
när en på högtidsmorgonen hör dem blåsa från
domkyrkans torn; en blifver så stilla, ty hon är liksom
den heliga smärtans moder på den sköna bildtaflan, det
är en sådan höghetens sorg i hennes klara ögon, och
samma hopplösa tålamodsleende kring hennes mun.»
Han var helt rörd och hade tårar i sina ögon;
han ville tala, men kunde icke, och blef stående
upprätt, kämpande med sin stämma, för att fä fram
orden. Men så slog en af hans grannar honom
vänligt på axeln, och fick honom att sitta ned, och drack
så med honom bägare på bägare, och så blef allting
godt igen; de gamles lustighet gick högt som förr,
och allt blef jubel, sång och skratt.
Marie Grubbe var alltså i Nürnberg.
Sedan hon skildes från Sti Hög, hade hon flackat
Fru Marie Grubbe. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
