Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
279
tänkt på att nämna ett ord om honom till någon
menniska i verlden.
Nå, det hade hon väl icke, det kunde en ju tro,
om en ville, men det gjorde nu heller ingen ändring
i de sakerna i alla fall. Hon hade eljest vållat
honom harm nog, och det var endast hennes skull, att
han ville taga lifvet af sig, för han älskade henne så
innerligt.
Han hade satt sig på en ölpall och satt nu och
stirrade på Marie med ett innerligt bedröfvadt uttryck
i sina trofasta, milda ögon, under det hans läppar
darrade, som om han kämpade med gråten.
Hon kunde icke afhålla sig från att gå till
honom och tröstande lägga sin hand på hans skuldra.
Men det fick hon icke, han visste väl, att när
hon lade sin hand på honom och sade några ord
stilla för sig sjelf, så kunde hon läsa modet af honom,
och det ville han icke skulle hända. Annars kunde
hon gerna sätta sig vid hans sida, fastän han bara
var en simpel bonde, när hon betänkte att han skulle
vara död innan aftonen.
Marie satte sig.
Sören sneglade på henne och flyttade sig ett
stycke bort på bänken; derpå steg han plötsligt upp.
Han ville då säga farväl och tacka den nådiga frun
för allt godt under den tid de hade känt hvarandra,
och om hon sedan ville helsa hans syskonbarn Ane,
som var bryggpiga der på gården.
Marie höll hans hand qvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
