Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Du har rätt, nu kan det vara nog med
förtroenden, hjälp mig upp ur stolen, barn. Hon suckade djupt
då hon gick in i det ödsliga huset, stödd på min arm.
Det var första gången jag kände en verkligt djup
ömkan med en gammal människa. Jag förstod att jag
på något vis borde låtit henne få ett gensvar på det
rop hon skickade ut ur sitt mörker och sin
ålderdom. Jag besinnade vad Angelin sagt att jag var
hennes sista hopp i livet. Det rådde jag visserligen
inte för, men i alla fall.
— Säg, stannar tant Justine hemma om jag lovar
börja läsa ordentligt igen? frågade jag, då vi tog
god natt.
— Kära du, sade hon, om jag ska få leva och se
dina storartade framgångar, så måste jag fara
utomlands och sköta mina inälvor.
Jag böjde mig och teg under den gäckande kalla
vänligheten i hennes röst. Hon hade genomskådat
mig. Hon måste ha känt det som det sista hoppet
slocknat och allt varit förgäves, förtorkat och slut.
Ändå var det inte så.
Det går en ström mellan Justine Hoheneck och
framtiden.
Vi bodde om sommaren hos samma fiskare, i
samma små kvava rum inne i en liten skyddad vik
av Östersjön. Rolf som bodde på en ö ute i
havsbandet kallade den för en sump och lärde mig
förakta den. Den sommaren var vi förbjudna att
träffas. Dels skulle vi ju läsa båda två, dels hade
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
