Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på lycka — inte en stilla lycka minsann, utan en
våldsam och triumferande lycka från nu och till
livets slut.
Min bänkkamrat Saga, vek och timid som hon
var, hade mot föräldrarnas vilja genomdrivit att få
gå och läsa samtidigt med mig. I den gamla
prästgården fick vi ett litet vindsrum gemensamt som
alltid låg i ett grönt skimmer från almarna på
gårdsplanen. Vi var ganska rädda att gå ner till den
första måltiden, ty man hade skrämt oss med att den
nye prosten var ett under av lärdom och hans
prostinna också efter fruntimmersförhållanden. Det
var alldeles riktigt, men någon anledning att vara
rädd förelåg inte. Prosten var en avbild av Luther
med sina glittrande blå ögon, sin breda näsa, sin
feta hals, sin väldiga aptit och sitt bullrande väsen.
Hans hustru hade skimrande bruna ögon och lockigt
rödbrunt hår, vi tyckte det var en fe som kom emot
oss med öppen famn.
På den tiden trodde jag att Sigrid Menander var
utan fel och visste allt. Nu vet jag en hel del om
bristerna i hennes vetande och om hennes mänskliga
svagheter. Men när jag tänker på att hon då just
hade omplanterats från sin studievärld i Uppsala och
vid trettio års ålder kommit in i sin första prästgård,
sitt första sexualförhållande och sin första grossess,
så beundrar jag henne ännu mer än då för att hon
hade kraft att omge oss med moderlig ömhet och
vakenhet. Farbror Menander själv tänkte endast på
att ge oss en kunskap som måste sitta som berg, det
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
