Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur länge hade jag legat så?
■Minnet vägrade att svara ordentligt på frågor, att
lämna en klar bild av det närmast förflutna. Så jag
gav upp att söka få någon ordning i vad som hänt.
Att bråka med minnet hade också varit förgäves, ty
det behåller alltid det högsta lidandet och den
största glädjen för sig självt och ger dem aldrig åter.
Av en händelse kom jag att lyfta handen mot
halsgropen och märkte därvid att jag saknade något.
— Klara, sade jag, kom hit! Hon kom och lutade
sig över mig med en moderligt medlidsam blick som
gjorde värre ont än lektorskans hämndgiriga. Ty jag
förstod att hon räddes att jag skulle fråga efter mitt
barn. Men det aktade jag mig för, ty jag visste att
det var dött, ifall det som aldrig levat i ljuset kan
kallas för dött.
Vid första glimten av medvetande efter narkosen
hade jag trott att barnet inte var fött. Men så
hade jag på människornas ansikten sett att det
inte tjänade någonting till att be att få se barnet.
Och då hade jag blixtsnabbt gjort upp ett program
för framtiden: Nu dör jag. För att om jag skall
kunna leva så måste jag dö. Dö i min ande,
nämligen.
— Varför har ni tagit av mig mitt silverkors?
frågade jag.
Klara störtade in till Julius och Sofi där de satt
på tumanhand i förmaket som förr i världen och
anmälde att jag frågade efter mitt silverkors.
■208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
