Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där vi satt med amaryllisen och en vinkaraf? i färg.
Brasorna i Sverige gillade han, de var levande, varma
och lysande i motsats till människorna.
— Du menar vi är kalla och mörka och döda?
— Sannerligen du är den första som förstår vad
jag menar. Tala mer Agnes, säg hur du har det, du
ser så frusen ut.
— Vet du av, sa jag, att sen krigsutbrottet är du
den förste som säger till mig: tala! och inte: tig!
Vi var tysta en stund och begrundade detta. Han
flyttade sig över till mig i den lilla nymåneformade
soffan där en gång Rolf hade suttit med Saga. Han
drog mig till sig och kysste mig, men inte som
huggorm eller oxe hade gjort. Mig tycktes i den stunden
att en ängel rörde mig med glödande kol, tagna från
altaret. Jag vet inte hur den liknelsen kom för mig,
ty jag visste ju att kolen från altaret renade dens
inun de berörde. Mot all rimlighet kände jag det
väl så.
— Varför ser du inte på mig Agnes, sa han. Jag
gjorde det och fann att hans ansikte var som en
ängels ansikte, att hans mun var befriad och kunde
le, att hans ögon var alldeles fuktiga och att han
inte skämdes däröver.
— Jag tror, sade han betänksamt att du och jag
Agnes har det ställt som Adam och Eva i paradiset,
vi har bara varandra att välja på.
Jag smålog lite vid tanken att kanske endast de
två på jorden haft de rätta förutsättningarna för
en lycklig förening, men Kristian missförstod mig
■286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
