Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Folkfester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af färgen pä den Djurgärdsport, vid hvilken värdhuset låg, men
den färgen tyckes dock hafva varit gemensam för de flesta, kanske
alla portar vid infarterna till den kungliga jagtparken. I slutet af
1600-talet erhöll munskänken Johan Liipken rättighet att bebygga
lägenheten och der idka skänkeri. Resolutionen derpå är af den 20
maj 1692, men man tror sig veta, att värdshusrörelse dock idkats der
långt före den tiden.
Rättigheten gick sedan i arf inom Liipkens slägt, och år 1754,
då omyndiga Dorothea Schvvartz egde lägenheten, hembjöds den,
såsom i händelse af försäljning stadgadt var, till kronan, men tillstånd
beviljades att sälja stället till kassör Bergman som bjudit 17,000
daler kopparmynt,] med förbindelse att till Djurgårdskassan årligen
erlägga 300 daler. Resolutionen är af den 30 januari 1754.
Bergmans affärer voro dock icke i godt skick, och ett par af hans
för-dringsegare, Hofving och Pfarr, skulle sköta värdshusrörelsen, men
Pfarr utlöste snart sin meddisponent, hvarefter kamreraren Cumlander
köpte Lusthusporten.
Det var på den tiden som Djurgårdslifvet började utveckla sig
till det folklif, som Bellman besjungit; men om Lusthusporten har han
haft föga att sjunga. Det är endast i n:o 145 af »Fredmans
testamente» som Blå Porten göres till föremål för skaldens glada
qvinti-lerande, det stycke som börjar med »Mutter, jag kommer med
lyktan upptänd» och som handlar om ett slagsmål vid en bal ...
Folklifvet drog sig allt mera åt slätten och den del af
Djurgårdsstaden, de gamla »Båtsmans-tomtcrne», som gränsade dcrintill. Det
var i den trakten som första maj firades kanske mest och der under
Gustaf den tredjes tid folkförlusterna hade sin egentliga
tummelplats. Men kort förut samt till och med samtidigt med flera af
Bell-mans mest glädjespridande Djurgärdssånger hade man försport den
ofta återkommande klagan, att glädjen vore i aftagande, att icke säga
redan utdöd.
»Naturen har gjort Djurgården till ett af de vackraste ställen
kring Stockholm», heter det i en liten veckoskrift från 1770;* »men
naturen har ock ensam gjort sitt till: konsten har icke bidragit
något, hvarken till fägring eller beqvämlighet. Byggnaderna äro de
mäst usla emot det de borde vara på en så vacker belägenhet.
Rummen äro små och låga, samt de ställen få till antalet där hederligt
folk kunna få rum och bli serverade. Derföre är der också ganska
trängt, och ett större sällskap måste ej sällan beställa mat förut eller
• Stockholms Oordentlighcttr, tryckt i Kongl. Tryckeriet, fjorton nummer 1770 och
två nummer 1771.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
