Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Folkfester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
att han, som tör tillfället var kär i en viss Anette Jasmin och
grubblade på henne, lemnade värdshuset för att fa frisk luft, men på
landsvägen fick en spark af en häst, hvars ryttare var en ung
handels-bokhållare som var ute och på sitt sätt firade första maj.
• Han hadc ej lärt att rida, det såg jag nog», förklarar
författaren, »men hedern och den allmänna wördnaden fordrade att ett
nyttigt kreatur, på sin rygg skulle fortskaffa denna vigtiga person
till de ställen, der han, trött af dagens mödor, kunde få njuta en
angenäm förströelse».
»En liten, wacker, rödblommig flicka, 9 år gammal, som hon
sjelf sade, kom emot oss, och bad oss köpa wackra wisor af henne.
Jag tog några exemplar i handen; och om jag rätt mins, började
den ena visan så här:
Jag är lycklig i min lilla stuga,
Och naturen blott min s&ngraö är».
En annan \visa kallades: Jungfrun ock Ungcrswen el/cr
Mån-skenet. Denna sång war rätt artig. Åter en annan wisa bar namn
af: Riddaren af sex ögon ...»
Derefter vandrade författaren fram åt Wåflelbruket och såg
»många saker tilldraga sig, som wäckte både löje och förargelse». 1
Sedan besökte han och hans kamrat ett annat värdshus, der de
endast tömde en butelj svagdricka, men fingo höra en visa sjungas
af en besynnerlig figur, kort till växten, rödblommig samt med en
på en gång himmelsblå och purpurfärgad näsa. Sången var satirisk
och tycktes syfta på flera af de närvarande gästerne samt äfven pä
värden sjelf. De närvarande kommo i tvist om sångaren och hans
visor. Tvä herrar började disputera. »De fattade eld; stego opp —
men som de begge druckit märgen ur benen, slutades affären
dermed att de tillbakasjönko i sina stolar».
»Min vän tog mig wid handen, och påminte mig att det wore
tid att gå. Jag betalte det tjocka nöte’ Källarmästarn sjelf; som
war fästman åt Wärdinnan, och först idkat egen Wärdshusrörclse på
Källaren Krökta Armen*.
». . . Wi hade kommit ned på wägen och stälde wår wandring
hem, dä wi hunno fyra till fem muntra ynglingar, som skrålade:
wår Ulla låg i sängen och såf, med handen under öra*.
En bekant var i det sällskapet, och de följdes alla in på
närmaste värdshus, der författaren drack brorskål med hela laget.
»Men tiden led, och wi beslöto gå hem. Wi gjorde det. Min
lärde Magister var redan lite knäckt, och jag liknade honom».
Tornväktaren i Ladugårdslandet tutade tio. Efter ett litet slags-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
