Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Folkfester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sägnen, att fru Bellman, då hon förestäldes för drottningen,
hvilken lyckönskade henne såsom den hvilken utan tvifvcl egde de
rikaste minnena af skaidens snille och älskvärdhet, skall hafva yttrat:
»Säg inte det, ers majestät, salig menniskan var mycket tråkig när
han var hemma», är helt och hållet obestyrkt och torde väl få
räknas till de många uppdiktade framställningarna om Bellmans
personlighet och de bellmanska familjeförhållandena.
Adolf Bellman var faderns minne med svärmisk vördnad
tillgif-ven. Sjelf var han en ganska begåfvad person och en åtminstone
inom »Bellmanska sällskapet framstående poet, hvarpå man bland
annat finner prof i de under nyss anförda sällskaps namn af Arvid
Ahnfelt tecknade »humoresker och silhuetter». Ännu lefva personer
som mycket väl erinra sig kramhandlaren Bellman såsom en vacker
och fin herre, gerna sedd i sällskapsverlden. Han föll i en obotlig
sinnessjukdom och afled den 30 Juli 1834, »högaktad», såsom Claes
Livijn skref om honom, »af alla för det fasta, redliga och verksamma
väsen, som utmärkte honom under helsans dagar och tillvann honom
allmän aktning och medborgares förtroende, begråten af en mor, af
en maka och vänner».
På den läktare, der Bellmans enka hadc sin plats vid bystens
aftäckande, satt äfven en af skaldens personliga vänner, den bekante
läkaren, professor Anders Blad, hvilken, åtta år yngre än Bellman,
öfverlefde honom i nära fyra årtionden och den 26 Juli ] 829 fröjdade
sig åt den folkets hyllning som egnades hans gamle väns minne.
Det var till doktor Blad som Bellman egnade Fredmans epistel, N:o
Si, »Märk hur vår skugga — märk, Movitz, mon frere .
Sedan slägt och vänner till dagens hjelte intagit sina platser,
anlände konungen och kronprinsen till häst och stannade strax vid
inhägnaden. Drottningen och kronprinsessan togo från grefvinnan
Bakers byggnad[1] högtidligheten i betraktande.
Festen öppnades med att från berget till höger uppstämdes af
valdhorn melodien till »Opp Amaryllis», som sedan besvarades från
venstra sidan af Svea gardes regementsmusik, hvarefter omkring 40
sångare af Harmoniska sällskapets ledamöter, uppstälda i halfeirkel
framför minnesvården, afsjöngo en fyrstämmig, af den kände skalden,
d. v. departementschefen i generaltullstyrelsen J. D. Vallerius till ofvan
nämda melodi författad introduktionskör: »Neckar ur vassen undrande
stiga». Sedan sången tystnat, framträdde frih. Åkerhjelm,
direktionens ordförande, och tolkade festens mening och betydelse. Efter
talets slut föll täckelset frän bysten. Liksom en gnista af
hänryck-ning for genom församlingen, och kören stämde upp, till melodien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
