Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bittersalt samt gelé af kalfkött och metmaskar som smältes i
mjölk-vassla. Män, sådana som Erik Victorin, Peter Jonas Bergius m. fl.,
förde dock läkarevetenskapen framåt på den rätta vägen och röjde
plats för den nyare tidens förståndigare helsovård och på allvarliga
studier grundade sjukdomsbehandling. Då vardt också slut på de
utländske läkarnes invandring hit, och de svenske läto ej längre
promovera sig i utlandet, sedan doktorsgraden, såsom P. J. Bergius
säger, »genom öfverhetens uppmuntran med bättre förmån kan nu
vinnas här hemma».
Om läkarne under Stockholms äldre tider lemnade mycket öfrigt
att önska, voro barberarnc eller bardskärarne ännu mindre
tillförlitlige. De fleste voro tyskar, okunnige äfventyrare utan studier i
fält-skärskonsten. De betraktades också som handtverkare, och
barbe-rarstugorna kallades »verkstäder». Från Gustaf den förstes tid
känner man konungens egen barberare, mäster Jakob. Hundra år
senare omtalas mäster Adam. Han hette egentligen Adam Hirt och
var från Schlesien. Förnäme herrar hade »hof- och lifbarberare» som
bodde i deras hus och följde dem på deras resor. Men såsom
verkliga fältskärer voro de allmänheten till föga gagn.
Johan den tredje sökte ordna bardskärareskrået och 1571
förordnades, att uti bardskärare-embetet i Stockholm skulle ej flere än
sex mästare vara besittne borgare, med mindre konungen »någon
besynnerligen thet gunsteligen vnne». En ålderman skulle alltid
finnas, tillsatt vid Valborgsmessan af borgmästare och råd. Ingen fick
utan borgmästare och råds medgifvande intagas i embetet, och borde
bevis företes »at han sigh ährligen skicket hafuer utländes.» Ingen
bardskärarc skulle understa sig att förbinda öfver den andres band,
och bröt någon mot det budet, skulle den skyldige för livar gång
plikta ett pund vax. Om en bardskärarc skadat någon under
åderlåtning, skulle han i två rådmäns närvaro inställas för
embetsbrö-derne, der ransakning skulle ske. Taxan för ett förband var en lialf
mark. Hvarje söndag skulle embetsbröderne gifva minst en gammal
»ortigh» i sin bössa, på det att om någon bardskärare råkade i
fattigdom, han då måtte erhålla understöd. Då någon af embetet eller
hans hustru eller barn aflidit, skulle alla de öfrige embetsbröderne
med sina hustrur följa den döde till grafven. Försummades detta,
skulle den skyldige böta fyra mark.
Några och sjutio år efter införandet af denna skråordning ingick
magistraten ett kontrakt med badare-embetet, som då ännu icke var
förenadt med bardskärarne, att embetet skulle låta bruka sig som
pest-barberare. Det var vid ett af de många tillfällen, då pesten
rasade i Stockholm, år 1657. Då hade stadens ordinarie chirurgus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
