- Project Runeberg -  Gamla Stockholm. Anteckningar ur tryckta och otryckta källor /
227

(1882) [MARC] [MARC] Author: Claës Lundin, August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Arsenal. År 1793 invigdes byggnaden till dramatisk teater, vid
hvilket tillfälle, (Gustaf IV Adolfs födelsedag), »Den svartsjuke
Neapolitanaren» och operan »Alcides» uppfördes. Till detta ändamål
användes byggnaden sedan ända till dess den brann, hvilken händelse
gjorde ett djupt intryck på stockholmarne, emedan de kände huru
ett gammalt minne från en förfluten storhetstid plånades ut. Hvad
som förhöjde verkan af intrycket voro de dramatiska omständigheter,
under hvilka den fallna storheten tog sitt afsked från lifvets skådeplats.

Aftonen den 24 November 1825 spelades femaktsdramen
»Redlighetens seger öfver förtalet», af Kotzebue, i hvilket stycke
1820-talets heroer, Hjortsberg, Torsslow och Almlöf, uppträdde. Vid
slutet af fjerde akten förspordes röklukt, inne på scenen, dock utan att
någon till en början lät oroa sig deraf. Men snart jagades sufflören
upp ur sin håla af den nerifrån uppträngande röken. Ridån föll efter
fjerde akten, och hotande moln började stiga mellan kulisserna.
Sista akten, den värsta, återstod nu, nämligen att meddela publiken
hvad som väntade bakom ridån. Det var Hjortsberg som åtog sig
den ensam, och han skall hafva utfört den så väl, att publiken, lugnad
af hans spelade lugn, utan buller och trängsel aflägsnade sig.[1]
Det var på torget utanför man skulle skåda slutet af ett
skådespel, hvars make Stockholm påstås aldrig hafva erbjudit. (Fig. 96).
Ett ögonvittne[2] skildrar det samma på ett så praktfullt sätt, att
vi, som endast ega samtida tidningsreferat att gå efter, hellre låta
honom måla:

»Se, huru gräsligt skönt det brinner, det gamla minnesdigra
palatset med sina åldriga murar och sina fyra stolta torn, denna
prydnad i bakgrunden af Stockholms oförlikneliga hamn! Se, huru
de sprakande gnistorna sväfva i luften som stjernor, lösryckta från
det mörkblå fästet, der i ett omätligt fjerran myriader sådana tindra
i den mörka November-qvällen! Se, huru den hvita snön öfverallt
i nejden vid det röda skenet glimmar likt diamanter! Se, huru
lågorna rasa derinne, huru deras glödande tungor girigt slicka de grå
murarna derute! Se, huru en tron, en stad, ett berg, en sol i ett
ögonblick förvandlas i aska ... huru elden frossar bland siden och
sammet, bland spetsar och flor, huru drägter från alla tidehvarf, alla
punkter på jordklotet, för alla åldrar, alla samhälls-belägenheter
sekund efter sekund varda till intet: vildens tigerhud, konungars
mantel, munkens kåpa, riddarens pansar, hofmannens bjäfs, tiggarens


[1] En teaterordonnans och två tjenstflickor blefvo deremot innebrända. Skådespelarne
hunno ej upp i sina klädloger, utan måste rädda sig i de drägter, i hvilka de spelat.
[2] Crusenstolpe.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 15 17:12:14 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gsthlm/0244.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free