Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var — fick han en vana att, efter arbetets oafkortade timmar söka
uppfriskning och hvila i ett gladt sällskapslif. Han njöt derunder
af bordets nöjen med ett välbehag, som kunde hafva en förklaring
i hans jettevulna kropps behof af stark näring. Man hade
lagt märke till, att han åt med ett slags andakt, ett tack till alla
goda gåfvors gifvare, och vanligen var tyst, tills han fått sitt första
lystmäte tillfredsstäldt. Men då började också glädjen att stiga,
infallen att flyga, orden att flöda. Ehuru detta goddagslif aldrig
tilläts att göra någon inkräktning på hans noga utmätta arbetstid,
måste det dock, fortsatt år från år, i längden menligt inverka på
hans helsa. Det ökade kroppens fetma och orörlighet, men
minskade dess krafter och lade grunden till den andliga försoffning som
beklagligen föregick hans slut.»
Och om detta hans slut fortfar skalden-biografen:
»Man tyckte att han gick igen. Det var hans vålnad som satt
till bords, det var hans vålnad, som åt och drack. Det gick icke
bättre på Stockholms gator. Hans digra gestalt, när den, uppburen
eller bevakad af en gammal trotjenare, dagligen skred fram öfver
Norrbro med stapplande steg, med pustande andedrag, var en för
stor ruin att icke falla i ögonen på en hufvudstads yra befolkning
och gifva ämnen åt lättingars gyckel.»
J. M. Rosén skildrar i sina, 1877 utgifna lefnadsminnen ett
besök hos sin onkel på följande ganska karakteristiska sätt, hvilken
målning må komplettera den förra.
»Det hadc blifvit oss sagdt, att vi ej skulle gå till honom allt
för tidigt på morgonen, för att ej träffa honom på sängen, hvarefter
vi rättade oss och stälde vår tid derefter, så att vi inträffade hos
honom klockan något efter 11. Men äfven detta var för tidigt, ty
landshöfdingen var ännu ej uppstånden, efter hvad en gammal fru
sade, som kom att öppna för oss, dock kunde vi stiga in. Rullgardinen
var ännu nere i sängkammaren, hvarför det första var att rulla
upp den, hvarefter vi kunde se oss omkring i det i sig sjelft något
mörka rummet. (Utsigten var, om jag rätt påminner mig, åt en gränd).
Af den, uppvaktningen gällde, sågo vi ej mer än nacken — eljest
ett stort berg med täcke öfver —, ty han låg vänd åt väggen (som
var alldeles fullspottad) och Hammarberg[1] var icke tillstädes, så att
kolossen i sängen kunde ej vända sig om, utan låg som han låg,
hvilket dock icke hindrade honom att ingå i konversation med oss,
så till vida att vi kunde redogöra för, på hvad grund, nemligen
slägtskapens, vi tagit oss friheten göra honom vår uppvaktning, hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
