Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En och annan militär, till och med högre, fans dock. Man igenkänner
många inom Stockholms medelklass bekanta namn. Några af de
yngre ledamöterna på slutet af 1820-talet torde väl ännu lefva.
Orden ärfde » Nytta af Enighets» dramatiska répertoire och
utvecklade stor lifaktighet under stadsmajor S:s stormästarskap,
hvilken sjelf uppträdde som dramatisk författare under de fjorton år,
hans regemente varade. Tre af dessa hans stycken äro tryckta:
»Den ädelmodige älskaren», dram i tre akter (1809), »Namnsdagen»,
lustspel i en akt, med prolog, uppfördt på Aurora-ordens teater
d. 26 Februari 1816, då densamma första gången öppnades, samt
»Auroras Fest , divertissement i en akt, uppfördt på ordens
högtidsdag 1820.
Det sist nämda stycket är ett herdespel i den gamla stilen med
all dess oskuld. Scenen är i Arkadien; herdar och herdinnor fira
Auroras fest; tvenne åldriga makar, Menaleas och Aimena, deras
barn Timon och Lycoris, Thyrsis och Melicerta, ett ungt, nygift
par, med flera kombinera den enkla handlingen som stilla rör sig
fram mot slutscenen, då »en ljuflig musik höres» och »teatern
upplyses af ett sken som allt mer ökas likt morgonrådnadens och
bebådar gudinnans ankomst».
Aurora visar sig pä en char i fonden af teatern. Folket faller
tillbedjande ned. •
Aurora (till folket):
PÄ himlnhvnlfvets höjd, der dagens ljus jag tänder,
Och, Solens förebud, dess hclsning jorden sänder,
De offer vördnaden och troheten mig gett,
, Och jag de böner hört från edra hjertan flutit.
De suckar oskulden och tacksamheten gjutit.
Med glädje har jag känt Arkadicr Er igen:
Sett Fädrens tro Er kär och heligt värdad än.
etc.
Aurora stiger upp i skyn. Calcas går fram och offrar. En
gammal herde sjunger till Minnet, en ung herdinna om Hoppet, en
annan herdinna till Kärleken. Det hela slutar med qvartett, solo
och kör och gör ett godt och trohjertadt intryck samt saknar
alldeles den uppskrufning som skulle kunna väcka löje.
Bland sällskapets qvarlåtenskap finnes äfven ett tal hållet af
Lars Johan Hierta, då en ung extraordinaric, hvilken som en son
af den nya tiden icke fullt kunde njuta af de gamles naiviteter från
förra århundradet. Talet, uppfordradt på väf, är sju och en half
alnar långt och affattadt i en högtrafvande parodisk stil. Det
innebär ett upprop till sällskapet att låta måla då varande stormästarens,
kammarrådet Grundens porträtt, såsom förut egt rum med den dä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
