Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grodbladet (Plantago major) är en orolig natur som strofvat
kring hela veriden dit européen framträngt. Det skall hafva följt
med till Amerika och der numera vara allmänt. Indianerna, som
icke känt växten förr än efter den Gamla verldens inträngande, kalla
honom de hvites fotspår. Dess urhem kan ingen derför bestämma.
Det är en tålig och asketisk varelse, hvilken liksom enkom uppsöker
de ställen,der den kan bli trampad af menniskofoten, slår sig ned
mellan gatstenar, spärrar gångstigar, uthärdar vägdam och gatsmuts,
kan bli öfverkörd och resa sig igen och har derför väl aldrig
saknats på gamla Stockholms stenläggning. Huru vida växten äfven
nyttjats i den stockholmska husmedicinen känna vi icke, men det är
dock troligt, ty i andra delar af landet har sådant varit fallet, och
i Arvidh Månhons Örtabok (1600-talet) tillerkändes den 32 dygder.
Trampgräset (Polygonum aviculare) är också en olycklig som
lärt att finna sig i lifvets alla förhållanden. Han kan sträcka ut sig
i gröngräset och bli alnslång, när utrymmet medgifver, men han kan
också draga in på staten och bli mycket kortväxt. Är jordmånen
god, består han sig breda blad, är den dålig, blir han smalbladig.
För öfrigt förföljer han menniskan liksom grodbladet, och ehuru
icke ensidigt stadsbo, innästlar han sig öfver allt i staden och har
i äldre tider mycket frodats i Stockholm.
Maskrosen (Taraxacum officinale), en skönhet som icke
förstår att kläda sig, prålar hela solskenstiden från April till November
med alltför granna blommor, hvilka röja fattigdom; inklämd mellan
gatstenar, i skydd mot en husvägg eller ett plank, i takdropp, i ur
och skur, söker den sig en bakgata, der den kan spegla sin
grannlåt i en rännsten. De fattiges barn äfven i staden hafva slägte efter
slägte prydt sig med dess blommor, gjort kedjor och halsband af
dess stänglar och i de senare frambragt musikaliska ljud. På
Stockholms apotek begagnades växten redan för århundraden sedan och
ansågs blodrenande.
Bland vilda stadsväxter i gamla Stockholm innästlade sig också
några främlingar, som kommit hit antingen med ballast eller smugit
sig in med här lossadt utsäde, mest från grannen i öster. Sådana
äro sandhvitan (farsctia incana), blåelden (echium vulgäre) och
hund-rättikan (bunias orientalis), hvilka alla träffats inom stadens område.
Redan tidigt aflystes 1 Stockholm mellan broarna en sådan
onödig lyx som trädgårdar. De många trigårdar som omnämnas
i Jordaboken äro nämligen trähus. Den sista >yrtagården>, utom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
