Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fädernas gudasaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de läto vänta på sig, anade Hymer oråd och skyndade
ut. De båda asarne hade så brådt om, att de sprungit
ett godt stycke, innan de sågo sig om. Då märkte de,
att de voro förföljda. En hel jätteskara kom rusande ut
ur sina hålor och följde Hymer. Då måste Tor lyfta ned
kitteln och taga sin hammare. Tyr bistod honom manligt,
och lyktade striden så, att angriparne stupade. Därefter
kommo asarne oantastade öfver Elivågor till Egils borg.
Här mottogos de med glädje. Tor signade sin slaktade
bock med hammaren och han stod upp, bockspannet
spändes för charen, och med den lyckligt förvärfvade
kitteln skulle nu färden fortsättas till Asgard. Men långt
hade de icke åkt, förrän den ene bocken blef lam i ena
benet. Tor for tillbaka till Egils borg och förhörde sig
om hvad som kunnat vålla detta. Tjalve bekände då,
att han klufvit den ena lårpipan för märgens skull. Tor
var mycket vred och kräfde af Egil vederlag för skadan.
Dock gick vreden sin kos, när han såg, huru bedröfvad
hans vän var öfver Tjalves oförståndiga gärning. »Tag»,
sade Egil, »mina fosterbarn i vederlag; något bättre kan
jag väl icke ge dig.» Och Tor tog Tjalve och Raskva
i böter, så nämligen, att han vardt deras fosterfader och
lät Tjalve få del af sina egna bragders heder.
17.
TORS FÄLTTÅG MOT JÄTTEN GEIRRAUD.
För den, som iakttog tidens tecken, var det tydligt,
att jättarne vordo med hvarje år, som gick, djärfvare
och farligare. Egil med sina alfer hade mycket att göra
för att hålla dem inom deras gränser. Allt som oftast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
