Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Boken. Kraften och materien - III. Jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den är begåfvad med vissa egenskaper, hvilka göra den
emottaglig för att lyda lagar. Men huru kan en blind
materia hysa önskningar och sträfva mot ett mål? Huru har
hon kunnat utan förnuft frambringa förnuftiga varelser?
Huru kan hon styras efter lagar fulla af vishet, om hon
icke känner visheten? Huru skall en majestätisk ordning
kunna herrska mellan hennes delar, om hon icke känner
ordningen? Huru skall slutligen en märkbar
ändamålsenlighet kunna skönjas i alla hennes verksamhetsyttringar, om
hon icke har något ändamål?
Detta är lika många problemer, hvilka materialisterna
i våra dagar skola försöka att i sina afhandlingar besvara[1]. Om man antager, att rummet, såväl som kraften, tillhör
erfarenhetens föremål och är ett från desamma oskiljaktigt element, då
finner man sig, eftersom det förras egenskaper äro alldeles motsatta
den senares, hafva med samma antagit, att de hvarandra motsägande
kunna finnas till i ett och samma föremål: en villfarelse som är
sjelfva typen för det falska och orimliga. Men om man deremot
finner, att kraften ensam är verklig, och en absolut och substantiel
verklighet, medan rummet ingenting annat är än ett psykologiskt
verk, hvilket, för att synas inför medvetandets blick, erfordrar vissa
fysiologiska och fysiska vilkor, då försvinner genast motsägelsen. Så
att vårt svar på frågan om hvad rumbegreppets objektiva verklighet
är, hvilket synes så sällsamt i första början, är i grunden det enda
verkligt förnuftiga, eftersom man ej skulle kunna tillbakavisa det,
utan att så till sägandes sätta förnuftet i strid med sig sjelft.
Men, skall man invända, detta svar står i uttrycklig strid med
erfarenheten, ty det reducerar rummet till ett enkelt psykologiskt
sken, under det att synen och känseln, relativt till alla de kroppar
som de kunna uppnå, intyga för oss tillvaron af ett för hvarje kropp
lämpligt och uppenbarligen utanför själen befintligt rum. Äro icke
dessa föremål, med hvilka jag befinner mig i gemenskap utsträckta i
rummet: denna kropp med hvilken min själ är enad; detta bord vid
hvilket jag sitter; detta hus, denna jord, denna sol, som lyser mig,
kortligen hela universum? Är en så beständig och så allmän illusion
möjlig och ens begriplig?
Denna anmärkning antager just, hvad det här är fråga om,
svarar filosofen. Hvad lära oss i sjelfva verket synen och känseln
angående graden af den kroppsliga utsträckningens verklighet? Att
utsträckningen, rummet, är en egenskap hos kroppen? Alldeles icke,
ty då kroppens förnimmelse väl en gång försiggått, är det alltid
tilllåtet att göra sig sjelf den frågan, huruvida ej den bild af rummet,
som åtföljer denna förnimmelse, icke skulle vara ett blott sken.
Det är med detta sken, såsom med vissa astronomiska
fenomener, såsom t. ex. solens rörelse, för hvilken det är lika lätt att göra
sig reda genom jordklotets rotation, som genom solens; i afseende på
sjelfva erfarenheten, hvilken är bokstafligen neutral i frågan, härflyter
dess föregifna oenighet med vår sats icke af sjelfva de fakta som
man åberopar, utan af den godtyckliga betydelse man tillägger dem
såsom underförstådd.
De elementer som utgöra materien äro af all nödvändighet utan
utsträckning i rummet och rent dynamiska.
Samma grundsatser, som ledt oss till den sanna teorien om
kroppens utsträckning i rummet, lemna oss äfven förklaringen
angående den okroppsliga utsträckningen, d. v. s. rummet. Den
kroppsliga utsträckningen är ett enkelt fenomen, som åtföljer den naturliga
återverkningen af denna hyperorganiska kraft, som man kallar själen,
mot de krafters verksamhet, som utgöra de råa kropparna, en
verksamhet hvarom själen underrättas genom vår kropps organiska
krafter. Men om de organiska krafter, hvilkas system menniskokroppen
är, uppväcka inom oss skenet af utsträckningen i rummet, när de
handla som medlare mellan själen och den yttre naturen, skulle icke
då äfven dessa samma krafter genom sin oafbrutna verkan på själen
sjelf, med hvilken hvardera är så innerligt förenad, kunna frammana
ett liknande fenomen, hvars specifika karakter det skulle vara svårt
att a priori beteckna, men hvilket ofelbarligen bör mötas bland de
psykologiska fenomenerna? Men det är just detta som inträffar och
hvarom vi städse underrättas genom medvetandet. Själens ständiga
återverkning mot de organiska krafterna frambringar i hvarje
ögonblick ett fenomen, likt det af den kroppsliga utsträckningen. Det är
fenomenet af den okroppsliga utsträckningen eller det rena rummet,
hvari vi af naturen ställa alla kropparna.
Rörelsen i rummet är, såsom hvarje annat förnimbart fenomen,
således ingenting annat, än det synliga tecknet af osynliga verkningar
och för våra organer ej mindre otillgängliga förändringar i sättet för
krafternas samvaro (co-existens).
Men af alla problemets lösningar är Kants obestridligen den
anmärkningsvärdaste. Denne store tänkare, som hade så mycket
grubblat öfver de ursprungliga vilkoren för tanken, bland hvilka
rumbegreppet syntes honom med skäl vara ett af de förnämsta, anade först,
att rummet hvarken skulle kunna vara för oss ett yttre föremål, som
fysici antaga, eller ordningen af tingens samvaro, såsom Liebnitz
påstått, utan blott en enkel form för det tänkande föremålet.
»Geometrien», säger han, »är en vetenskap, som bestämmer rummets
egenskaper syntetiskt och icke desto mindre a priori. Men hvad skall
föreställningen om rummet vara, för att i afseende på detsamma en
kunskap af detta slag skall vara möjlig? En ursprunglig inre
åskådning.»
För Kant såväl som för oss är rummet således egentligen en
psykologisk affekt.
Å ena sidan återföras, enligt kunskapens objektiva lag, alla de
vetenskapliga ideerna till begreppen om kraft och utsträckning i
rummet, de enda som äro verkligen ursprungliga och ej kunna bringas
till ännu enklare; och å andra sidan representerar kraftbegreppet, efter
den granskning som ni nyss låtit dessa båda begrepp undergå, de
skapade tillvarelsernas substantiela element och utsträckningsbegreppet
en rent subjektiv form för vår natur.
Så tala ännu den rent subjektiva uttolkningens anhängare.
Man kan i detta afseende göra en temligen kuriös anmärkning
och hvilken skulle vara tillräcklig för att besvara denna lätt
öfverdrifna teori: nämligen den, att om rummet icke existerar, skulle
kropparna icke heller kunna upptaga en del deraf, såsom fysiken lär oss.
Deraf följer helt enkelt, att vi icke intaga någon plats och att vi
aldrig äro någonstädes!
I afseende på den första punkten, innebär den en varning för
teaterarkitekterna. Med hänsyn till den andra skola missdådarne, om
det faller dem in, kunna tillämpa den på sig, att dermed metafysiskt
rättfärdiga sig.
Dessa bevisningsskäl likna mycket dem som de moderna
finsmakare begagna, hvilka förnya ordtvisterna, i det de tro sig förhandla
om fakta. De t. ex., som upprepa med Broussais, att Gud och själen
ej existera, derför att menniskospråket stundom betecknar dem med
negativa uttryck! Det skulle vara det samma som att säga, att
materien icke existerar, derför att man ger den egenskapen af att vara
ogenomtränglig och detta ord är negativt!
I sanning, detta är ordstrid.
</footnote>
För att således sammanfatta frågans ställning och
principerna för vår vederläggning ur den oorganiska verldens
synpunkt, hafva vi bevisat, att kraften beherrskar materien,
såväl i himmelen som på jorden, att harmonien bildas af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
