Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Boken. Lifvet - I. Materiens omlopp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Naturen frambringar i tysthet dessa underbara
föreningar under lifvets inflytande.
Växtriket är en ofantlig verkstad. Under solvärmens
inflytande sättas alla hjulen i rörelse. Likasom vid
närandet af ett lokomotiv strör naturen med fulla händer ut kol
och luftens grundämnen, och det är dessa som förändras
till trä eller stärkelse, till socker eller gift, som bilda
frukternas välsmakande kött, blommornas fina vällukt, bladens
spetsverk, träets sega väfnad. Djuren nära sig af växterna;
de omändra till gas den luft, som de senare gjort till
fast kropp, och återföra den till luften, der den åter
börjar detta kretslopp af förändringar, som luften, detta
universela band, denna lifvets främsta verkningskraft, aldrig
låter afbryta.
Jemförelsen mellan djurförbränningen genom andningen
och bränslets i en ugn, med hvilken Liebig först framkom [1],
är riktig, ifall man ej gör sig någon materiel föreställning
om elden i denna härd. Inom djuret förbrinner hela
kroppen så småningom; men man vet, att ugnen icke
förbrännes; i den menskliga ugnen förbrännas såväl bränsle som
omhölje, allt. Det är riktigare att taga ljuset eller
lampan till jemförelsepunkt.
Värmen är lifvets måttstock. Cartesius hade kommit
sjelfva erfarenhetsrönen i förväg, då han nedskref denna
betydelsefulla sida: »Man bör i de menskliga maskinerna ej
tänka sig någon annan känsel- eller vegetativ själ, ej heller
någon annan rörelse- och lifsprincip, än deras blod och
sinnen, satta i verksamhet af värmen från den eld som
städse brinner i deras hjerta och hvilken ej är af någon
annan art, än alla de eldar som finnas i de liflösa
kropparna.» (Ni vet, att Cartesius likasom Platon ansåg
menniskosjälen sitta tillbakadragen i sin helgedom i djupet af
oss sjelfva och liksom i opposition med materien. Lifvet
och den organiska förrättningen berodde helt och hållet af
kroppen; tanken allena förblef andens privilegium.)
Sådan är i korthet luftens roll inom naturen; sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
