Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjerde Boken. Varelsernas och tingens bestämmelse - II. Naturens plan. — Instinkt och förnuft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stora verkligheten af en mensklig stad. Så småningom
kände jag mig som ett med denna uppenbarelse af
naturens och stadens samtida tillvaro: en bestående och redan
åldrig tillvaro, hvars kontrast likväl ännu hittills icke så
lifligt frapperat mig. Och alltsom jag betraktade detta
dubbla skådespel, följde jag naturens skenbara och verkliga
rörelser. Solen sänkte sig sakta bakom kullarna, skyarna
färgades i en djupare rosenfärg, floden flöt sakta möt
det aflägsna hafvet, den afkylda luften genomilades af en
bris lik en andehemtning: men denna allmänna rörelse
gjorde intryck på mig, ty den utsträcktes i min tanka till
hela naturen och utvecklade för mig lifvets allmänna
omlopp på Jorden. Men den förnämsta orsaken till min
uppmärksamhet var den tanken att hela denna stora rörelse
försiggick, såsom om menniskan icke funnits till. Midt i
Paris föreföll menniskan mig som en nolla i naturen. De
promenerande, som bakom mig gingo öfver denna samma
bro, beundrade helt visst icke denna vackra solnedgång.
Menniskorna sysselsatte sig hvardera med sina
angelägenheter. De två millioner individer, som krälade inom
fästningsverkens ringmur, voro för mig ingenting annat än en
öfvergående hvirfvel på ytan af denna fläck å jordens klot.
Och jag sade till mig sjelf: Jorden svänger sålunda i sin
bana, i det hon framställer den ena verldsdelen efter den
andra för solens befruktning; skyarna genomila luftkretsen;
växterna följa årstidernas cykel; floderna nedstiga till
hafvet; dagarna och nätterna vexla; den jordiska harmonien
följer sitt regelbundna och beständiga lopp: — men
hvarför är allt detta till? Insekterna sönderslita blombladen
med sina käkar, de små fåglarna hacka insekterna med
näbben, höken öppnar fåglarnas mage, lejonen ryta i
ödemarkerna och hvalfiskarna anställa sina jagter i de
ofantliga hafven: — men hvarför allt detta? De genomskinliga
källorna bilda i skogarnas enslighet tjusande speglar med
ramar af vintergröna; de sorlande bäckarna kasta sig
sjungande utför kullen; de silfverglittrande åarna lemna
sina böljor åt de stora floderna, för att med dem falla i
oceanernas afgrund samt der förlora sitt namn och sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
